Jag började läsa Aldrig av Ken Follett några dagar innan den ryska invasionen av Ukraina, och när kriget bröt ut var jag övertygad om att jag skulle behöva lägga boken åt sidan. En vecka gick utan att jag läste något allt, jag försökte med alla lättsamma böcker jag kunde komma på. Till slut gav jag upp och plockade upp Aldrig igen, och vips var jag igång med läsandet. Säkert är att jag för evigt kommer förknippa krigets första veckor med den här boken.

Aldrig är definitivt ingen lättsam roman, det är en tung och allvarsam historia om mänskligheten och hur några få individer kan påverka hela vår existens. Det är en snillrik berättelse om personer med makt, spioner, politiker, men också alldeles vanliga personer som försöker ta sig till ett bättre liv.

Vad jag uppskattar med Folletts böcker är hans förmåga att väva ihop människoöden med större skeenden. Oavsett om kontexten är en historisk berättelse, en spionroman eller en världsomspännande katastrof. De enskilda människorna får alltid ta den plats de förtjänar. De känns trovärdiga, och trots att de tar beslut jag aldrig skulle kunna ställa mig bakom känner jag stor sympati för alla huvudkaraktärer.

Aldrig är i vissa aspekter en klassisk spionroman som så många tidigare av Follets, men lyckas lyfta blicken ytterligare och visa hur de enskilda människoödenas berättelse knyter an till något globalt. Follett låter oss förfasade se på när personer på olika sidor i vad som verkar utvecklas till en global konflikt tar små beslut, som leder till större och större.

Trots sina 664 sidor är det en relativt lättläst bok. Alla skeenden där av en anledning, det är ingen påtvingad utfyllnad utan alla händelser spelar sin roll i det stora.

Och, efter att ha tagit mig igenom denna tegelsten lyckas jag äntligen plocka upp mina mer lättsamma böcker igen. Hur det nu kan komma sig.