I den kejserliga Uenoparken i Tokyo bor ett antal hemlösa i små byggen av kartong och plastskynken. De har en gemenskap och för det mesta tolereras de eller mer än så – restaurangerna i omgivningen ställer överbliven mat så att de diskret kan hämta den – men då och då fördrivs de tillfälligt från platsen under kontrollerade former; med anslag, uppsamlingsplatser och regler, något som ter sig väldigt japanskt för en inte alltför kunnig svensk. En av de hemlösa är Kazu, en äldre man som bott i parken de senaste åren.

Kazu minns sitt liv, ett hårt liv där de få stunderna av lycka skyms bakom förluster och svårigheter. För att försörja sin familj har han tvingats arbeta långt ifrån hemorten och på så sätt nästan blivit en främling för sina närmaste. Mellan minnena tränger sig nuet på och bryter in i berättelsen som enerverande ljudeffekter eller som samtal mellan för Kazu vilt främmande människor. Han hör staden, på sätt och vis är han ett förmänskligande av staden.

Parken och staden liksom Kazu blir till kärl för bevarandet av historien: en kejsare och ett slag, en släkts traditioner, en sons examen, ett bygge av stadion för ett olympiskt spel. Och om Kazu på sätt och vis är en plats är platsen också en huvudperson i sin egen rätt.

Jag tycker att det är som bäst när man får stanna i Kazus tankar och minnen, kanske allra helst sådant som inträffat nyligen, som ett längre samtal hemma hos en annan hemlös (ja, det är en oxymoron men de skapar sig hem av nästintill ingenting).

När omgivningen blir för högljudd kan jag förstå det men jag blir samtidigt störd och tycker att när poängen uppnåtts behöver man inte stanna kvar alltför länge i utrop och dialoger.

När jag söker besläktade böcker får den korta romanen mig främst att tänka på en veritabel tegelsten: James Joyses Odysseus. Kazu blir en Leopold Bloom som rör sig i ett Tokyo som speglar Dublin men i mycket mindre skala.