Jag har för första gången stiftat bekantskap med den ryskspråkiga författaren Ljudmila Ulitskaja och detta sker med romanen Daniel Stein, tolk från år 2006 (på svenska år 2021).

Redan av inledningskapitlet förstår jag att de kommande kapitlen blir oförutsägbara. Romanen börjar med att Eva befinner sig på en fest i New York. Hon presenterar sig för en annan kvinna som i likhet med henne talar polska. Som alltid blir hon brydd för hon vill inte veckla in sig i en ”mångordig historia om att mor föddes i Warszawa, jag i Vitryssland med okänd far, barndomen tillbringades i Ryssland, till Polen kom jag först 1954, sedan flyttade jag tillbaka till Ryssland för att studera, därifrån till DDR och slutligen till Amerika …”

Sedan ramlar de andra in i berättelsen. En mängd olika personer och de kan alla länkas till romanens huvudperson, Daniel Stein. Strukturen i romanen är en sammanställning av brev, dagboksanteckningar och nedskrivna bandinspelningar för att gestalta Stein som under andra världskriget räddade flera judar från döden. I och med att hans pass har stämpeln ”Obestämd nationalitet” värvar Gestapo honom till en tjänst som tolk. Nazisterna missar det faktum att Stein är jude. Sedan blir han tolk för sovjetisk säkerhetspolis innan han lyckas fly för att slutligen gömma sig fem år i ett nunnekloster. Som tack för skyddet hos nunnorna konverterar Stein till katolicismen. År 1959 emigrerar han till Israel och möter krångel med immigrationsmyndigheterna, och inför en rättslig process skriver han till sin bror:

När jag kommer till Polen eller Tyskland är jag jude för alla, utom för staten Israel. I passet står det: ”Obestämd nationalitet.” Kort sagt kan man säga att jag vann ett slags seger i kampen mot Gestapo och NKVD men led totalt nederlag mot de israeliska tjänstemännen.

Författaren har inspirerats av en person som verkligen funnits i historien, nämligen Oswald Rufeisen (1922–1998). Romanens Daniel Stein har många likheter med honom men romanen är ingen biografi. Här tas friheter med konstnärens energi och fiktiva personer och texter är lika viktiga som verklighetens detaljer.

Den större delen av romanen utspelar sig i Israel där läsaren genom de andras ögon får följa hur broder Daniel överbryggar konflikter, håller jordnära gudstjänster och arbetar med utsatta människor. Broder Daniel gör sig liksom till tolk ännu en gång. Han vill förmedla det han uppfattar som kärnan i den kristna läran. Man förstår av de andras ord att han understryker vars och ens rätt till en personlig tro, och det där med tre-enigheten kan väl kvitta? De styrande i de etablerade kyrkliga kretsarna ser med irritation på hans verksamhet. Men trots detta får broder Daniel möjlighet att träffa självaste påven som mellan tuggorna på måltidens krakówkorvar säger:

Du vet, Daniel, det här stora skeppet är svårt att vända. Det finns invanda tankemönster – både om judarna och mycket annat … Man måste ändra kurs utan att skeppet kantrar.

Personteckningarna överraskar mig flera gånger. I dagboksanteckningar gestaltas den oerfarna assistenten Hilda Engen och jag trodde nog hon skulle åka tillbaka hem till Tyskland bara efter en månad – men där misstog jag mig. Vid sidan av broder Daniel och Hilda finns andra personer som levandegörs starkt. Bland annat tänker jag på Eva, samma kvinna som inleder romanen. Hennes dilemma är av ett särskilt slag och i diskussionerna när detta tas upp händer något. Daniels vidsynta förhållningssätt krackelerar plötsligt och om jag i framtiden träffar någon som läst denna roman skulle jag vilja utbyta lite tankar kring denna scen.

Ulitskajas roman är diger, för att inte säga multidimensionell. Den liknar inte alls en äventyrsroman som cirklar kring Oswald Rufeisens levnadsöde. Intellektuellt stimulerande resonemang varvas med utrop som minner om barnet i sagan om Kejsarens nya kläder: ”Men varför rör sig så många människor, som uteslutande söker efter Sanningen, i så fullständigt motsatta riktningar?” frågar sig en kvinna från Ryssland i sin brevkorrespondens med mottagaren som bor i Israel.

Det här mötet med Ulitskajas författarskap gav mersmak. Inte så att jag nödvändigtvis vill läsa en lika fragmentarisk roman, men hennes blick för människans motsägelsefulla agerande har fått mig på kroken. Ulitskaja skärskådar Tvärsäkerheten på ett sätt som gör att även jag känner hennes blick på mig.