1100-tal, Frankrike och England. En flicka som är så lång och ful att det är sorgligt. Men intelligent är hon, och driftig. Förskjuten av den drottning hon beundrar och – faktiskt – älskar finner hon sig redan som sjuttonåring som priorinna i ett nedgånget kloster där nunnorna svälter och snart skjuter hon sina egna sorger och bedrövelser åt sidan för att hjälpa dem och därigenom sig själv.

Under Maries ledning utvecklas klostret till något helt annat och hon blir en mycket mäktig kvinna, närapå så mäktig en kvinna kan bli i den tiden, den världen. Hon organiserar och – i viss mån – intrigerar men sällan enbart för egen vinning; det självförsörjande kvinnokollektivet slutar be om ursäkt och ser till att få det som rätteligen tillhör klostret och nunnorna. Marie må brista i religiositet åtminstone till en början men den flock hon fått sig tilldelad tar hon hand om. Hon är högmodig men med rätta, självisk men samtidigt generös.

Kring sig har hon kompetenta kvinnor som kompletterar henne, såväl bland nunnorna som en ute i världen utanför klostret. Det är sagotid och sagovärld med verklighetsanspråk. Det är Riddarna kring det runda bordet och drottningar med påbrå från älvorna. Det är sammet och guldbroderier och blyinfattat glas men länge är det mest skavande juteväv och träskor i fel storlek.

Det som i baksidestexten kallas ”liv i lyx och lust” är således något mindre frapperande i själva berättelsen. Det handlar snarare om att gå ifrån svälten till att kunna äta sig mätta, även om det också finns ett gästabud med ett sällan skådat överflöd. Visst görs det tillbyggnader som är pampigare än de tidigare men det handlar om utveckling över lång tid. Och lusten – ja, nunnorna är också sexuella varelser och alla lyckas inte späka bort eller sublimera de känslorna helt och finner lösningar, ensamma eller tillsammans med någon.

På mindre än 300 sidor tecknas så gott som ett helt liv, även om de första sexton åren är i minnen och tillbakablickar, men det är inte ett jämnt flöde utan åratal, ett decennium kan försvinna i en mening eller två. Det är nedslag i händelser som påverkar Marie och hennes skyddslingar, deras storverk och nederlag. Och det är Maries texter och uppenbarelser, för verklighetens Marie är känd i princip uteslutande från de texter hon efterlämnat och de som tillskrivits henne.

Språket och tankarna känns mestadels nutida men ändå inte så att det känns som om det går emot den tidsepok som skildras. Troligen är det kombinationen av saklighet, poesi och det visionära i Marie om motverkar glappet – hon är före sin tid men hon är också förankrad i något som är långt äldre.

Breven flyger in i Maries händer, brev som flockar av starar, en vild uppståndelse, som äter allt utsäde.

I breven från spejare och vänner ser Marie att ondska lägger sig över världen. En ondska som besegrar det goda också i de heligas hjärtan.

Det finns oro och ostadighet i världen och den är hon satt att motverka, med växande tro, aldrig falnande hopp och en stadigt brinnande kärlek.