För ett par veckor sedan fick jag och min bloggkollega Emma en förfrågan om vilka som är höstens litterära snackisar i Tyskland. Eftersom båda vi som tillsammans driver bloggen Punktslut bor i Hamburg så borde vi i rimlighetens namn ha koll på den tyska utgivningen, tyckte frågeställaren. Men vet ni, den tyska bokmarknaden är enorm och även om jag försöker, så krafsar jag bara på ytan när jag försöker hålla mig ajour.

Jag bestämde mig för att ta hjälp av proffs för att svara på frågan om snackisar. Jag gick till tre bokhandlar i centrum av Hamburg och frågade tre oförberedda bokhandlare om deras tre tips. Om ni blir nyfikna, kan ni läsa den kompletta listan här.

Summan av kardemumman var att jag kände mig smart och nöjd att kunna besvara frågan, utan att behöva läsa mig igenom ens en bråkdel av utgivningen. Men kruxet, jomen det finns ju alltid ett sådant, var att de tre bokhandlarna gjorde så extremt bra reklam för sina favoriter, att jag insåg att jag inte kunde sluta där. Jag skulle bli tvungen att fördjupa mig, åtminstone i ett par av dem som dök upp på den ovan nämnda. Jag tror att det är vad man skulle kunna kalla ”fall på eget grepp”.

Valet föll på Ronya Othmann och hennes debut Die Sommer och Deniz Ohdes bokprisnominerade Streulicht. Ohde var en av sex som hamnade på den prestigefulla listan till Deutscher Buchpreis 2020. Jag tyckte mig se vissa likheter: unga kvinnor som studerat i Leipzig men också att båda har vardera en tysk förälder och en från ett annat land. De har båda tematiserat det i sina ovan nämnda romaner.

Othmann och Ohde må ha liknande bakgrund, men där slutar likheterna för deras huvudpersoner. Othmanns Leyla har en tysk mor och en far som är yasidier. Hon reser varje sommar till sin farmor och släkten i en bergsby i Syrien. Hon talar språket, leker med kusinerna och har ett eget liv där om somrarna. Ohdes kvinnliga huvudperson som romanen igenom förblir namnlös, växer upp med en turkisk mor som helt vänt sitt turkiska ursprung ryggen. Hon får aldrig träffa några av släktingarna på moderns sida och än mindre lära sig turkiska eller resa till den by vid havet som modern kom från.

Othmanns roman skildrar såväl Leylas uppväxt i södra Tyskland som hennes somrar i Syrien. Man skulle kunna säga att det är en klassisk uppväxtskildring av någon som växer upp med en fot i varje kultur. Leylas far tycker att hon borde ägna mer tid åt skolan än att hänga med bästisen Bernadette. Andra delen av romanen utspelar sig efter att kriget i Syrein bröt ut och Leyla har flyttat hemifrån för att studera. Hennes studier går i stå, hon känns oengaerad i sitt eget liv. Hon oroar sig för släkten i den syriska byn och slutar i det närmaste att prata med sina vänner, eftersom de ändå inte kan förstå. Hon vet inte heller vad hon ska säga och så blir det en ond cirkel där hon försvinner mer och mer in i sig själv. Det är oerhört vackert skrivet och trots den relativa händelselösheten i Leylas liv, är det spännande. Den här texten innehåller dessutom något så sällsynt som vackert skildrat sex.

Ohdes roman är också en form av uppväxtskildring, men är något så märkligt som en bok utan plot, utan slut och framförallt utan happyend. Trots dessa ovanliga premisser, är det inte tråkigt en sekund. Huvudpersonen växer upp med en vacklande självbild. Den hon tycker att hon är, är inte alltid den som folk runt omkring henne ser. Hennes mor dör, hennes far fruktar allt utanför den egna bostaden, super och samlar på sig saker som ”kan vara bra att ha”. Hon får inte fortsätta på gymnasiet med sina två vänner, Pikka och Sophia, utan tvingas ta en omväg till studentexamen via det tyska motsvarigehten på komvux. Hon lämnar industriorten där hon är född för att studera i en annan stad, men inte heller det med något större engagemang. Hon studerar, för att hon sagt till rektorn på komvux att det var därför som hon ville ta studenten. Och så plötsligt är boken slut. Den slutar som den börjar, utan några större åthävor.

Gemensamt är ändå hur andra människor ser på Leyla och på Ohdes huvudperson. Ofta ser de en person som man måste fråga varifrån de egentligen kommer och någon som man måste förvissa sig om att de förstår tyska. Båda anpassar sig, var och en på sitt sätt.

Bist du mehr deutsch oder kurdisch, fragte die Mutter der Schulfreundin. Deutsch, sagte Leyla, und der Mutter die Schulfreundin wirkte zufrieden.

Fühlst du dich mehr deutsch oder kurdisch, fragte Tante Felek. Kurdisch, sagte Leyla, und Tante Felek klatschte vor Freude in die Hände.

(Die Sommer, Ronya Othmann, Hanser-litteraturverlage, 9783446267602)

„Wieso hast du dich nicht gewehrt?“ Immer verzweifelter wurden ihre Stimmen, immer mehr Fragezeichen reihten sich aneinander, und ich wollte rufen, dass es von vorneherein kein Ich gegeben hatte, das sich hätte währen können, nichts war je von mir ausgegangen, alles ist immer nur auf mich eingefallen, ich habe in einer Grammatik gelebt, in der sich wehren von vornherein nicht vorgesehen war.

(Streulicht, Deniz Ohde, Suhrkamp, 9783518429631)