Skuggan av en dotter (2018) av Elena Ferrante är den tredje och sista romanen i en trilogi om smärtsam kärlek. Dessa tre kortromaner har skrivits före Neapelkvartetten men har först under de två senaste åren översatts till svenska.

Universitetsläraren Leda reser från Florens till havet i Syditalien, hyr en lägenhet och tänker sig att tillbringa en och en halv månad med att förbereda terminen samtidigt som hon i sitt eget sällskap ska njuta av sol och bad. Hon är frånskild och ägnar sin tid åt att undervisa och forska i engelska språket. De två vuxna döttrarna bor i Kanada hos sin far.

På stranden blir hon indragen i en krets av napolitanare; kvinnor, män och barn. Hon påminns om sin egen barndom i Neapel, hennes mors vulgära språk och den egna medvetna klassresan via studier, språk och stil bort från machodominans, känsloutbrott, fattigdom och våld. Ju längre tid hon stannar på semesterorten, desto mera lockas Leda in i ett intrikat spel.

En smutsig docka blir mer än en borttappad leksak – den får närmast en symbolisk dimension och förvandlas till en fetisch både för den som har den och den som saknar den. Dockans innanmäte läcker en sörja likt kvinnokroppen som läcker blod och avlagringar. I nuet studerar Leda sin egen kropp, dess magerhet, dess åldrande och minns även hur hon upplevde sin mors skönhet och sina döttrars små flickkroppar. Smärtsamma minnen pockar på uppmärksamhet – sådant som g(l)ömts i medvetandet i årtionden. Hon minns sexualiteten som tvång och lust – hon ser med avsmak och åtrå på män i olika åldrar på stranden. Tiden blir plötsligt mångdimensionell innan den igen återställs i ett nu och en sorts normalitet.

En mycket ferrantisk berättelse med stort fokus – som alltid – på teman som moderskapet, kvinnokroppen, sexualiteten, familjebanden och förbjudna känslor och reaktioner. Särskilt stor behållning har man av denna lilla roman om man läst och fascinerats av Elena Ferrantes Neapelkvartett och de två tidigare kortromanerna Plågsam kärlek och Dagar av ensamhet. Kvinnligt och klarsynt.