När berättelsen börjar är det redan för sent. Agnes är ensam kvar, det är höst, och hon är på väg till vindskyddet i skogen där hon och bästa vännen Minna brukade hänga. Med sig bär hon elden – tre flaskor fulla av tändvätska.

Agnes och Minna har varit oskiljaktiga sedan mellanstadiet, när de började protestera mot gympalektionernas eviga bollsporter och krävde att få pröva fler sätt att röra på sig. Sedan dess har samhällsengagemanget växt. De har gått med i, och ut ur, flera politiska ungdomsförbund. Det är för mycket snack, för lite verkstad. Särskilt för Minna.

Minna är alltid otålig. Hon vill att saker ska hända nu, nu, nu. Står helt enkelt inte ut med passivitet, med sakernas tillstånd. Agnes är den mer försiktiga, den som får tala till rätta, hitta kompromisser. Som kämpar med att förstå och hantera Minnas höga toppar och djupa dalar.

Det är en bästisrelation med hög igenkänningsfaktor, men förmodligen också en konflikt som finns inom många av oss. Hur ska man orka ta in världens tillstånd, engagera sig lagom mycket, utan att det alldeles bryter ner en? Det finns ju så mycket man borde göra, så mycket man borde lära sig, så mycket att ta in att det samtidigt hotar att dränka en.

Agnes är bäst på att hitta den där balansen, till det vardagliga priset att ofta få känna sig tråkig, att ständigt vara den som bromsar och tänker efter och färdas i den mer kompromisslösa Minnas kölvatten. Minna hittar den inte. För henne är det allt eller inget, högsta aktivitet eller ge upp allt. Priset kan inte bli högre, och Agnes blir i slutänden den som får leva med konsekvenserna. Som blir ensam kvar.

Med Allt ska brinna har Sofia Nordin skrivit en helt underbar roman om ungt engagemang, psykisk hälsa och vänskap. Visst finns det ungdomsboksförfattare som lyhört skildrar den där ungdomliga upptagenheten av de egna relationerna, av utforskandet av makt, kärlek, beroende, sexualitet. Det här – att också skildra hur den stora världen gör sig påmind med sina stora moralfrågor och sin trögrörliga vuxenvärld – inser jag att jag länge saknat. Och Nordin gör det tusan så bra.