Berta Hanssons målningar har inte sällan något melankoliskt över sig. Kanske sorgset, kanske längtande? De har inte sällan lågmälda men liksom mättade färger. En sorts kraft, trots allt.

Hur som helst lånar de sig fantastiskt väl till inspiration för den berättelse om Hanssons liv som Sara Lundberg berättar och målar i Fågeln i mig flyger vart den vill, inspirerad av såväl Hanssons biografi som konstnärskap.

På omslaget till Fågeln i mig flyger vart den vill sitter flickan Berta uppflugen i ett träd, med ansiktet delvis bortvänt. Drömmande.

Hennes mamma är sjuk, sängliggande och döende i tuberkulos. Den övriga familjen får inte komma för nära, måste akta sig för att bli smittade. Det är i 1920-tal, i jämtländska Hammerdal, och Berta och hennes systrar måste sköta hushållet på gården.

Husmor. Husmödrar.
Pappa vill att vi blir det –
Julia, Gunna och jag –
för så har det alltid varit
och så är det bestämt.
Julia har kanske inget emot det,
men jag vill inte.
Jag vill inte!

Berta vill måla, vill skapa saker med sina händer. Vill läsa vidare, utbilda sig, men hennes bakgrund är sådan att det är långt ifrån självklart. ”Vem tror du att du är!”, hojtar en pojke i klassen som ryckt till sig hennes teckning. Ja, vem tror hon att hon är, eller skulle kunna bli?

Sara Lundblad har gjort en ljuvlig bok som i text och bild fångar både det särskilda i Berta Hanssons liv och verk och det allmängiltiga i hennes drömmar och uppror. Vill man veta mer om Hansson finns det dessutom ett efterord om henne, skrivet av Alexandra Sundqvist.