Samma dag som jag sträckläser Thomas Arnroths serieromansdebut lägger min vän Anders upp en rekommendation av samma bok på Instagram. Jag startar en chatt:

- Såg att du tipsade om Livets ord-serien. Vad gillar du med den?

- Jag gillade boken för att den var en träffsäker skildring av en typisk sökande tonåring. Vi har alla varit där, men Thomas gick ett steg längre. Sedan är det också en bra påminnelse om hur skogstokiga Livets Ord var. Som jag har förstått det tar de avstånd från det mest extrema (synen på sjukdom t ex) idag, när Ulf Ekman har lämnat.

Ja, bilden jag och säkert många med mig har av Livets Ord sedan innan är präglad av tidningsrubrikerna från 80- och 90-talet, om Carola, Runar och ett auktoritärt styre. Det har skrivits några kritiska böcker av avhoppare men undertecknad har inte läst dem. För ett par år sedan kom också Johan Heltnes uppmärksammade och starka roman Det finns ingenting att vara rädd för, om sextonåriga Jonatans tillvaro i Livets Ord. Boken innehåller en del självbiografiska inslag, Heltne var tidigare själv medlem i det omdiskuterade samfundet, och följer huvudpersonens kamp tätt inpå i den hårt kontrollerade miljön.

Thomas Arnroths serieberättelse ger chans till en ny vinkel, med den uttalade ambitionen att skildra ”hur en rätt vanlig kille som jag kunde hamna där” och hur de stora problemen med samfundet, bortanför mediabilden, såg ut.

I serieromanens början riktar Thomas Arnroth blicken mot sig själv för trettiofyra år sedan. Läsaren kastas i princip direkt rakt in ögonblicket då han blev frälst, liggandes i badkaret. Sedan backar bandet och en bild av en ganska vilsen ungdom som grubblar över de stora livsfrågorna visas fram. Thomas skriver dikter, tecknar, börjar sedermera med meditation, mantran och intresserar sig för buddhism men det räcker inte till. Han frilansar för lokaltidningen och gör ett reportage om den intensivt frälsta Lars. Intervjun visar sig bli en avgörande händelse för Thomas och hans fortsatta väg mot Livets Ord.

Det rena serieformatet växlas med collage av tidningsurklipp och uppspaltade textsjok som fyller ut livsberättelsen. Det ryms en hel del utvikningar, vissa ganska komiska om till exempelvis vilken typ av dans som är lämplig på Livets Ord-träffar och en del lite långrandiga om Ulf Ekman och baskethallar. Thomas Arnroth driver en hel del med både sig själv och Ulf Ekman i boken. I en scen där Thomas påstridiga iver för att sprida sin frälsningspropaganda verkligen skiner igenom försöker han övertyga en skeptisk person om Jesus kärlek. Han jämför Jesus med en chokladkaka: ”Om jag har en chokladkaka men inte du, då vore det väl jättetaskigt att inte bjuda? Så är det med Jesus. Man vill bjuda!”

I en intervju berättar Arnroth om hur han återupptäckt artiklar han skrivit under sin tid i Livets Ord, texter som han beskriver som moralpaniska och skämmiga. Det är förståeligt och ofta effektivt att angripa sin historia med humor och ironi. I Thomas Arenroths berättelse funkar greppet ibland men det blir lite för mycket i längden. Det blir därför svårt att riktigt få grepp om huvudpersonen Thomas, trots den detaljerade framställningen. Jag ser fram emot del två och hoppas att den fördjupar bilden än mer, att den kryper ännu närmre.