”En död är en tragedi, en miljon döda är statistik” är ett citat som tillskrivs Josef Stalin och hur mycket man än önskar att denna ultimata cynism inte stämmer, så ligger det nog tyvärr en del sanning bakom den. På wikipedia under det Armeniska folkmordet står det att dödssiffrorna varierar. En och en halv till två miljoner säger myndigheterna i Armenien. En modern undersökning baserad på befolkningsstatistik säger 1,3 miljoner. I Turkiet, där det strider mot grundlagen att ens använda begreppet Armeniska folkmordet, anges ändå den officiella siffran för ”händelserna” till 400,000 döda. Det blir snabbt nummerexercis och även om man såklart förstår att varje enskild siffra i de abnorma talen är en person vars liv avslutats under fruktansvärda förhållanden, så krävs den enda för att man verkligen ska ta till sig av tragedin.

Och det är just vad som sker när man läser Anny Romands debut Min mormor från Armenien. Romand växer upp med sin mormor i Marseille och under hela uppväxten får hon höra historierna. Historierna från Anatoliens slätter och berg där mormor Serpouhi Hovaghian förlorar hela sin familj och flyr för sitt liv. Det börjar redan i inledningsskeendet våren 1915, hennes man hämtas och förs bort för att avrättas. Huset plundras och hon körs bara ut på gatan:

Hon står där ensam med barnen, på gatan framför huset. Med den lilla flickan Aïda, sex månader, i famnen och den lille pojken Jiraïr, fyra år, vid handen. Själv är hon tjugotvå år

Scenen är i sig hjärtskärande, men mardrömmen bara fortsätter. Dottern tas med våld till ett barnsjukhus där hon tillsammans med andra spädbarn med vilje ges förgiftad mjölk i nappflaska och avlider. Med sonen föses Serpouhi ihop i en av de tusentals konvojer av kvinnor och småbarn, som övervakade av gendarmer får vandra från det ena stället till det andra. Vandringen har dock inte har någon geografisk slutpunkt utan sker bara för att de ska dö, en efter en. När krafterna tar slut lyckas Serpouhi i smyg överlämna sonen till en helt okänd kvinna efter vägen och på så sätt ge dem båda en chans att överleva. Med beslutsamhet och tur lyckas hon sedan rymma och under ett par år hålla sig på flykt och i lönndom innan hon som en av de lyckliga som med livet i behåll lyckas ta sig ut och leva sitt liv i exil, i Frankrike.

Upprimelsen till boken kommer dels ur de historier Romand fick berättade för sig som liten flicka, men också genom att hon av en slump hittade mormoderns dagbok och kunde läsa de hundra år gamla anteckningarna. Strukturen består av korta kapitel med en översatt dagbokssida mellan varje och sättet hon berättar historien är utifrån sig själv som liten flicka. Kombinationen av ett barns naturliga naivitet och mänsklighetens absoluta avgrund ger en läsning som är långt mer omskakande än om det vore detaljrika scener över de grymheter som sker. Stilen blir stundtals som om det bara vore en ond saga.

Men någon saga är det inte och att det passerat exakt ett hundra år sedan anteckningarna skrevs ner märker man inte mycket av. Bara under den halvtimmeslånga Rapportsändningen idag är det tre inslag från bokens absoluta närhetsområde: första inslaget är om ett saringasangrepp mot en Syrisk stad som följs upp av flygbombningar mot de sjukhus där de skadade vårdades, ett där en äldre man från Syrien gråter inför reportern när han berättar om sin splittrade familj (inslaget var om lärarbristen på SFI) och slutligen ett där Syrianer bestjäls på sin mark i Irakiska Kurdistan. Nej, anteckningsboken hade likaväl kunnat vara skriven mellan 2015 och 2017 och då ändå haft exakt samma ord. Något som gör Min mormor från Armenien angelägen men den mänskliga utvecklingen, eller i det här fallet snarare brist på den, deprimerande.