Tretton kvinnoöden, från sent 1700-tal fram till omkring det senaste sekelskiftet. Det har historikern Eva Helen Ulvros samlat i Kvinnors röster: Livsöden från det moderna Sveriges framväxt. Den äldsta av bokens kvinnor föddes 1770; de båda yngsta lever ännu idag.

Bara detta lilla urval av människoöden – en smula oklart exakt hur urvalet gått till – skvallrar om enorma samhällsförändringar. Här finns Maria Sophia Bond, prästdotter med ett utomäktenskapligt barn, som på ålderns höst flyttar runt bland sina fattiga barn i bostäder de alla blir sjuka av, vars brev ofta innehåller böner om pengar till ved. Här finns också Inga Blomkvist, som bara drygt hundra år senare på äldre dagar njuter av att dansa nätterna igenom på charterresor till Mallorca.

Inte heller Inga har haft det särskilt lätt, med en missunnsam make som inte kan så mycket som sätta fram färdiglagad mat på bordet åt sig själv. Men hon har lönearbetat med glädje och värnat den självständighet det innebär. När hon efter makens död fått ta emot frierier har hennes svar blivit ”Nej jag har lappat färdigt. Jag varken lappar eller lagar åt några gubbar mer.”

Tanken med Ulvros titel är så vitt jag begriper att just låta oss höra kvinnornas egna röster, som de kommit till tals i brev, dagböcker, intervjuer och självbiografier. De tidigaste kvinnoödena baseras framför allt på brev och har tidigare funnits med i Ulvros avhandling. Det är brev som ofta bevarats eftersom någon kvinnorna närstående man gjort sig känd. Fastän de ibland ger en ganska kort inblick i de skrivandes liv – de har utväxlats under en förlovning, till exempel – så gör de också kvinnornas vardagsliv underbart levande.

De senare kvinnoödena vilar tyngre på självbiografier och intervjuer som publicerats i andra böcker och kan ibland kännas mer distanserande. Inga Blomkvists berättelse, som tidigare publicerats i en samling livsintervjuer, är ett exempel på när det fungerar bra ändå. Några andra avsnitt, av någon anledning särskilt de om kvinnor som åstadkommit saker, som forskare och skribenter eller som psalmförfattaren Lina Sandell, blir väl refererande och kanske en smula tillrättalagda. Då gillar jag bättre guvernanten Elisabeth Schmidt, som är så vanvettigt olycklig och trivs så illa med sin ställning att man har god lust att ge henne en örfil och be henne säga upp sig då, för guds skull.

Allra mest gripen blir jag ändå av en kvinna som faktiskt inte får komma till tals i boken: pigan Cecilia, vars bekymmer avhandlas i en brevväxling mellan makarna Henriette och Oscar Winberg i mitten av 1800-talet. Cecilia, skvallrar hushållets ”dadda”, har tagit emot herrbesök på rummet när herrskapet är borta och snart misstänker de att hon både dragit på sig en könsjukdom och blivit med barn. Den stackars Cecilia, som försökt behandla sin sjukdom med ”iglar på stället”, säger sig vara helt okunnig om orsaken, men får så småningom sparken.

Sättet makarna Winberg ingående diskuterar sin pigas allra intimaste förehavanden borde göra var och en tacksam att denna typ av skyddslösa yrken minskat betydligt sedan dess. Vad det sedan blev av Cecilia får vi dock aldrig veta.