Karthistorier är en blädderfoliant fullspäckad med gamla fantasieggande och vackra kartor. I en tid när världen känns mer och mer stängd känns det befriande att kunna bläddra i en bok som ger sken av en öppen värld, en värld att röra sig i, att göra upptäckter i. Det är en befrielse att vila i en sådan bok när man inte längre kan ta tåget till Köpenhamn utan att få visa sin legitimation ett flertal gånger och när man allt oftare får en panikartad känsla av att det nog inte finns någonstans att ta vägen, om man skulle behöva det.

Världen bommas igen, stängs. I Karthistorier reser vi tillbaka till en tid där det fortfarande finns vita fläckar att beträda och andra geografiska mysterier att lösa. Och även om jag mycket väl förstår att den privilegierade grupp som kunde resa iväg och ”upptäcka världen” är samma privilegierade grupp som även idag kan resa lite hur den vill så känns det ändå befriande att drömma sig bort till en öppnare värld med hjälp av Karthistorier.

Mattéoli slår i sitt förord fast att detta varken är en lärobok eller en vetenskaplig skrift utan helt enkelt en kartbok att färdas i med fantasins hjälp, på samma sätt som hon själv livet igenom använt sig av kartor, hon skriver:

När vi långt senare lämnade Chile för att flytta till Frankrike fick jag syn på en annan karta som visade resvägen vårt passagerarfartyg skulle ta. Jag kom då till insikt om att det gällde att att vara på sin vakt mot dessa pappersark. De utstrålar nämligen ett vilseledande lugn och deras kurvlinjer är skandalöst fridfulla jämfört med verkligheten. Och eftersom jag och mitt land stod i motsatsförhållande till varandra fann jag i dessa kartor en fristad, den enda plats där jag i lugn och ro kunde göra om resan i motsatt riktning.

Mattéoli delar upp sina karthistorier i olika teman: Försvunna städer, Två floder och ett hav, Längs vägen, I vildmarken, Världar av is, På spåret och Bergens besegrare.

De äldsta kartorna är de de mest fantasieggande. Här blandas fantasi med verklighet och sagoväsen ritas ut bland skepp och andra utsmyckningar. Sättet att lägga upp kartorna ger också en bild av vad som var viktigt för kartritaren. En karta över Skottland från 1500-talet innehåller både porträtt av kungligheter i kartans sidor och fullt med drakliknande fiskar i vattnet, i storlek att mäta sig med skeppen som guppar omkring dem. En mer modern karta från Frankrike är helt fokuserad på vägar och någon däremellan, i kustlandskap verkar bara kuststäder ha varit intressanta.

Karthistorier är en inspirerande bok, där Mattéoli berättar de historier hon själv finner intressanta kring de kartor hon presenterar. Men kartorna kan i sig väcka intresse att själv leta vidare efter nya karthistorier.