Efterkrigstiden. För de flesta svenskar har ordet en påtagligt ljus klang, en klang av fred och framtidstro. Av hopp och tillväxt, av att kunna lägga krigets mörker och tveksamheter bakom oss. När vi först långt senare börjat ”göra upp” med det där mörkret tenderar vi ändå att ta för givet att det slutade där, med kriget.

Jo, vi var väl lite fega och undfallande under kriget, och klarade oss i gengäld lindrigt undan, men så fort kriget tog slut var vi ju där med de vita bussarna. Snabbspola fram till 1990-talet, då Sverige tog på sig en ledande roll i uppgörelsen med Förintelsen. När högerextrema krafter i Östeuropa får ny luft under vingarna har vi analysen klar: det beror på att DE inte gjort upp ordentligt med nazismen efter kriget.

Elisabeth Åsbrinks 1947 ger en annan bild. Eller snarare, en mosaik av bilder. De flesta präglas av kriget, som är över och samtidigt inte över. Europas judar, de spillror som överlevt, lever fortfarande i läger. Inget västerländskt land vill ta emot dem, och själva kan de inte längre tro på ett europeiskt liv i frihet och trygghet. Det enda som längre lockar är det heliga landet, Palestina.

Samtidigt pågår rättegångarna mot ledande nazister, men blir de så mycket mer än ett slag i luften? Så många går också fria och kan fortsätta sin verksamhet, inte minst i Sydamerika och inte minst med hjälp av den svenske fascistledaren Per Engdahl. Vid Nürnbergrättegångarna myntas ”brott mot mänskligheten” och ”brott mot freden”, men ännu inte folkmordsbrottet, trots att termen myntas just detta år.

En annan svensk, Emil Sandström, blir ordförande i en FN-kommitté med uppdrag att lösa Palestina-konflikten. På Medelhavet tvingas båtlaster med judiska flyktingar att vända om, muslimska ledare formulerar alltmer kompromisslösa linjer och ockupationsmakten Storbritannien är mest less på alltsammans.

Parallellt får Lord Mountbatten, ”Dickie”, i uppdrag att avveckla det brittiska styret i Indien på två år. Han har dock annat att göra, så han satsar på att det ska gå ännu snabbare. Senare, efter blodiga strider och efter att 13 miljoner människor drivits på flykt, kan han bara konstatera: ”I fucked it up”.

Också sådant som inte har med kriget att göra (eller har det det?) inträffar förstås detta år. Christian Dior lanserar sin ”New Look”. Simone de Beauvoir reser till USA och blir förälskad. På en skotsk ö skriver George Orwell det som kommer att bli hans sista bok, 1984, och i USA sprider sig vittnesmålen om ”flygande tefat”. Billie Holiday spelar hembiträde i filmen New Orleans, vars regissör sedan svartlistas i McCarthy-erans jakt på Hollywood-kommunister, och Thelonious Monk utnämns till ”The George Washinton of bebop”.

Det är som ett pussel hon lägger, Elisabeth Åsbrink, ett som saknar slutgiltiga svar. Finns det ett samband mellan alla dessa händelser, människor? Mellan all död, allt våld, all bestialisk uppfinningsrikedom? Mellan kärlek och kamp och framtidsdrömmar?

Å ena sidan är det ett personligt pussel, där den egna familjen är bitar att försöka få fatt i, passa in i mönstren. Å den andra rymmer det kanske en så universell sanning som man kan få till, mitt i detta myller. Så mycket händer samtidigt, stort och smått, gott, ondsint och trivialt. Människans kapacitet verkar nästan oändlig.