Miss Queenies osannolika kärlekssång är inte en fortsättning på Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd men berättelserna överlappar varandra. Miss Queenie är den kvinna som inspirerade Harold Fry till att ge sig ut på sin långa fotvandring. Ibland kan jag, som inte läst Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd, sakna någon bakgrundsinformation eller ledtråd till Harold Frys beteende, men på det stora hela fungerar det finfint att läsa Miss Queenies osannolika kärlekssång som en fristående roman.

Det är en varm och lättläst roman med högt driv och jag uppskattar särskilt att den är illustrerad. Det känns gammaldags och mysigt och ger en känsla av tidlöshet.

Ramberättelsen i Miss Queenies osannolika kärlekssång utspelar sig på ett Hospice där döende människor tillsammans med vänliga nunnor väljer att förhålla sig till sin förestående död på olika sätt:

Mr Henderson återgick till sin dagstidning. Ibland frågar syster Lucy om han vill lösa korsordet eftersom han har varit engelsklärare, men vad är det för vits med det? snäser han då. Han är kanske inte kvar här när lösningen publiceras.

Trots den allestädes närvarande döden så är det här en ljus roman. Likbilen kommer och går, men det är som det skall vara. I dödens väntrum kan också bröllop ske, lite för att ha det gjort innan likbilen kommer. Det är fint.

Miss Queenie har länge levt ensam i sin havsträdgård. Nu har hon drabbats av cancer, en cancer som kommer att ta hennes liv och en cancer som har fråntagit henne möjligheten att tala. Istället skriver hon ett långt brev till Harold Fry som han skall få läsa när han kommer fram till henne efter sin långa fotvandring, ett brev där hon förklarar allt.

Brevet som Miss Queenie skriver får romanläsaren ta del av i sin helhet och det är här vi får veta att Miss Queenie och Harold Fry långt tidigare har varit arbetskamrater och goda vänner. Vänskapen komplicerades av Miss Queenies varma känslor för Harold Fry och av Harold Frys odrägliga son som kommer emellan dem. Förvecklingar gör att Miss Queenie lämnar sitt jobb och staden där hon bor. När hon fått veta att cancern kommer att ta hennes liv skickar hon ett kort till Harold Fry som beger sig ut på sin osannolika pilgrimsfärd över hela England.

Pilgrimsfärden och de vykort Harold Fry skickar livar upp och blir en angelägenhet för hela hospicet, men mest av alla längtar Miss Queenie:

I dagrummet föreställde jag mig din ankomst till hospicet. Jag föreställde mig hur du närmade dig patienternas dubbeldörrar. (Bli inte rädd för dem, Harold. Det har visat sig vara helt vanliga dörrar.) Jag föreställde mig hur nunnorna kom med te och frågade dig om din färd. Jag föreställde mig hur du läste mitt brev. Men när jag hann fram till ögonblicket då du kom in i rummet, då jag fick se ditt ansikte och du mitt, så vände jag mot fönstret i stället. Jag blev tvungen att fokusera allt jag bara orkade på himlen eller barrträden eller vad som helst som inte var en del av det jag hade i huvudet.

Det stora spänningsmomentet i romanen är förstås om Harold Fry kommer att hinna fram i tid.