Rosa har inte fått sin mens än. Kanske har alla andra det. Om hon tar på sig sin magtröja tittar killar på henne. Det känns först kul. Sen jobbigt.

Sen blir jag arg. Eller rättare sagt, ledsen. För att min kropp inte känns som min. Jag vill inte att gubbar ska titta på min kropp så där. Varför ska jag inte kunna få ha på mig vad jag vill?
Varför ska man behöva vara rädd så ofta egentligen? Tänka på att vara försiktig, inte gå ensam genom parken på kvällen. Varför ska man behöva höra äckliga saker när man går förbi? Vad är det som får vissa att tro att de kan bete sig sådär? Som om tjejer är något slags djur det är fritt fram att jaga. Man undrar, när ska jaktsäsongen ta slut?

Ibland är det poetiskt. Ibland mer åt det plakatjournalistiska hållet. Men det passar nog målgruppen, tror jag (12-15). Anna Höglund rör sig självklart i skolsalar, på rasten, bland slitiga kompisrelationer och Rosas funderingar kring kropp och knopp. Hemma går mamma och plockar, pappa ser mest på teve och äter sylt. Halvsystern kommer och hälsar på ibland, hon är mer vuxen än Rosa, har konstiga pojkvänner som behandlar henne som skit. Varför är hon tillsammans med dem? Och måste sminka sig, kan inte gå ut om hon har en finne på näsan.

Alltså, Anna Höglunds illustrationer. De är som en dröm! Jag vill tapetsera min lägenhet med dem! Jag vill att Anna Höglund illustrerar allt jag någonsin läser!

Mindre behållning har jag av de upplysande delarna, som består av serier den unga Rosa tecknar för att bättre förstå världen. Det handlar om feminism. Kvinnohistoria. Saker som jag blir lite tveksam till att en så ung tjej har koll på? Men framför allt känns det upprepande, alla som läst Liv Strömqvist har redan blivit mätta på den här typen av föreläsningar. Det är liksom gjort. Och det bryter av mot det i övrigt så vackra berättarsättet, där bild och text samspelar och skapar något eget. Hur viktigt och intressant än innehållet är, så hade jag föredragit om dessa tankar kom fram på det gestaltande sättet istället.

Samtidigt skönt förstås, att det finns så mycket feministisk litteratur att tillgå för unga tjejer idag.

Höglund har en fingertoppskänsla för de där situationerna, som knappt ens är situationer, men som jag också minns att jag skrev ner i min dagbok som något alldeles särskilt. Beskrivningen av den första kärleken, till exempel, blir mindre klyschig om man hittar såna ingångar. Allt blir mer precist, äkta, unikt, med scener som denna:

Jag såg de två örnarna segla längst ut över udden där de har sitt bo, antagligen i en gammal tall. Jag ville känna hur det var att vara en örn. Jag härmade deras läten, oi oi oiii, jag flög över vattenytan, oi oi oiii. Jag var så inne i att vara örn att jag först inte märkte att den närmade sig. Som i en naturfilm på teve svepte den rakt över mig, svängde utan att röra på vingarna, höll dem bara helt utsträckta och lutade kroppen lite, fortsatte sen lika snabbt tillbaka mot udden.

Ibland kan jag tänka att allt var som bäst i den här åldern. Så var det förstås inte, gud så mycket problem man hade! Men det fanns en oförställdhet, det fanns något där. Som Anna Höglund hittar tillbaka till. Som vi alla behöver hitta tillbaka till då och då.

Ibland blir jag så trött på att vara jag. Men jag vet inte vad jag skulle vilja vara istället.