Den blå tråden är en roman om familjen Whitshank och deras liv i huset på Bouton Road i Baltimore. Det rejäla huset med en stor veranda som Junior Whitshank bygger på uppdrag av en kund och som sedan, under lite mystiska omständigheter, kommer att bli hans.

Det var inte något pampigt hus av det slag som man kunde ha trott att Junior suktade efter. Det var snarare, låt oss säga, ett familjehus. Ett hus som man kunde se avbildat på ett tusenbitarspussel: vardagligt och trivsamt med den amerikanska flaggan, kanske, på framsidan och ett saftstånd på trottoaren.

För Junior blir huset på Bouton Road, där varje skåpsknopp är noggrant förfärdigad, det yttersta beviset på att han har lyckats förverkliga den amerikanska drömmen. Han och hustrun Linnie Mae har arbetat hårt och gjort en klassresa, men ändå smälter de aldrig riktigt in i de nya, lite finare kvarteren. Trots att Junior har gjort sitt bästa för att tillägna sig de ideal som råder i Baltimores övre medelklass. För deras barn Red och Meredith blir däremot umgänget med de andra barnen på Bouton Road självklart. Meredith gifter sig så småningom rikt medan Red, till sin fars besvikelse, väljer Abby som kommer från de enklare omgivningarna där familjen tidigare bodde. Abby som skriver poesi och som har för vana att bjuda hem några av samhällets mindre lyckligt lottade individer på middag.

Anne Tyler har skrivit en roman om hur drömmar, rädslor och ideal fortplantar sig i en familj från generation till generation. Och om hur de sanningar om livet som vi lär oss av våra föräldrar formar oss som individer, ofta utan att vi är medvetna om det. Hon beskriver klarsynt och roligt familjen Whitshanks vana att definiera sig som en enhet mot resten av världen. De tror att de är speciella med sitt svarta hår, sina vassa ansikten och sin goda smak. Men precis som i alla andra familjer finns här självklart också konflikter och trätoämnen. Här finns väl bevarade hemligheter som så småningom kommer upp till ytan och här finns historier som berättas om och om igen.

”Det var en vacker, blåsig, gul och grön eftermiddag…” började Abby. Exakt som hon alltid började, exakt samma ord, varenda gång. Alla slappnade av uppe på verandan. Deras ansikten slätades ut och deras händer sänktes i knäna. Det var så vilsamt att sitta här med familjen och fåglarna som konverserade i träden och syrsornas sågklingor som skar igenom och hunden som snarkade vid deras fötter och barnen som ropade: ”Pass! Pass!”

Den blå tråden är ingen radikal uppgörelse med kärnfamiljen men heller ingen sentimental lovsång över svunna tiders ideal. Istället är det en insiktsfull skildring av hur vår starka drift att höra till, ofrånkomligt krockar med vårt behov av självständighet. Anne Tyler visar oss hur fenomenet familj samtidigt är en källa till trygghet och ett slags fängelse. Prosan i Den blå tråden är full av detaljer men de tynger aldrig ner texten som är böljande och luftig som en sommargardin. Och Anne Tyler har inte bråttom. Likt gungan på familjen Whitshanks veranda pendlar berättelsen fram och tillbaka i tiden och blir inte bara en familjekrönika utan också en skildring av hur värderingar förändras och ett modernt samhälle växer fram. Här finns inga pekpinnar. Anne Tyler försöker inte lägga något till rätta eller försköna, men mellan raderna uppmanar hon oss att försöka tolerera varandras olikheter och påminner om hur skönt det kan vara att förlåta.

”Jag tänkte: ’Det är som om hon förlåter mig’, sa Denny.
”Och sen tog jag med mig skjortan till mitt rum och satte mig på sängen för att laga den och då dök det upp en tanke ur tomma intet, jag tänkte: ’Eller också är det hennes sätt att tala om att hon vet att jag förlåtit henne. Och med ens kom det över mig en stark lättnad.”