När jag recenserade Nawal El Saadawis förra bok på svenska, Den stulna romanen, skrev jag om de då nya begrepp som blivit en del av vår förståelse av omvärlden: Befrielsetorget. Den arabiska våren. Jag skrev även om att skönlitteraturen erbjuder ett sätt att ta sig in i ett samhälle, ett sätt att komma människorna som lever i ett kaotiskt och våldsamt samhälle nära.

I hennes nya roman Revolutionsskrivarna finns Tahrir-torget i centrum. Vi kastas i bokens inledning rakt in i gyttret av människor som kämpar för att störta regimen. Som dag ut och dag in lever i tält på den varma asfalten, som ser sina medkämpar skadas av militären eller bara försvinna. Som på sina kroppar bär spår av det våld de utsätts för. Vi följer främst två kvinnor – Fuada, den upphöjda skribenten som lever med en man som aldrig lyckas övertyga sig själv om att han uppskattar att hans hustru är den mest aktade av dem. Och vi följer hennes hushållerska Saadia, kallad Saadia Mörderskan efter det att hon slagit ihjäl sin man. Kvinnorna som idag lever sina liv utifrån helt skilda förutsättningar har suttit i fängelse samtidigt och födde under den tiden även varsin dotter. Det finns en stark lojalitet dem emellan, men också en tystnad. De kan inte dela allt. Vissa saker måste man hålla tyst om. Saadia är bara tjänstefolk trots allt.

I El Saadawis händer är Egyptens kulturelit, med chefredaktörer, skribenter och författare i spetsen, en rädd och hycklande skara. De talar om journalistik men ägnar sig uteslutande åt att producera oförargande artiklar medan de väntar på inbjudningar från ministrar och ekonomiska privilegier. De vill alla uppåt. Eller i alla fall verkligen inte nedåt. Och i ett Egypten där allt man säger kan avlyssnas, där man kan kastas i fängelse för att tycka annorlunda, innebär det ett ständigt balanserande att hålla sig kvar på toppen.

Mest av allt hycklar männen, och i Revolutionsskrivarna är det Fuadas man Shakir som främst illustrerar detta. Han som lever med en stark och framgångsrik kvinna, som gång på gång upprepar att han attraherades av henne just på grund av detta, har ingenting bakom orden att backa upp detta med. I själva verket lider han av att förstås som svagare än sin hustru, som beroende av sin kvinna istället för tvärtom. Hans yttrade ord till trots, därunder ligger ändå en idé om att han som man står över alla kvinnor. En idé som är grunden inte bara i hans förståelse av tillvaron, utan i de flesta mäns. Kvinnor kastas ut på gatan när deras man en dag bestämmer sig för att gifta sig med en yngre kvinna. Kvinnor ur lägre samhällsskikt utnyttjas och våldtas av samhällets elit utan att någon höjer på ögonbrynen. Det är de rika männens värld, och de dominerar främst med hjälp av sexuellt våld.

I stor utsträckning påminner Revolutionsskrivarna om Den stulna romanen – båda utspelas i en akademiskt skolad kulturelit, båda har en framstående kvinnlig skribent som huvudperson och i båda dras dessa kvinnor med avundsjuka och under ytan misogyna äkta män. Båda romanerna kretsar dessutom kring själva skrivandet, och om dess villkor i ett intolerant samhälle. Men i denna senare roman vidgar El Saadawi perspektivet i och med att vi även följer Saadia Mörderskan i hennes liv. Vi ser hur kampen för revolutionen ser olika ut beroende på varifrån man kommer. För Fuada, och ännu mer för hennes man, är kampen på Tahrir-torget något man deltar i ibland. Något man hoppas på och stödjer, men som man sedan iakttar på avstånd. För Saadia däremot är revolutionen hennes liv – hon har flyttat ut på torget och hon lever varje dag mitt i kampen. Hon har, till skillnad från de rika inget val. Hon vill bara överleva.

Det är inte en roman jag lättsamt försjunker i, initialt får jag rent av slita för att hitta sammanhangen och förstå de olika rösternas berättelser. Det är inte helt behagligt. Men allteftersom kommer jag in i romanens struktur, och jag börjar förstå vad som sker i nutid och vad som återberättas. Även om jag behöver återvända för att reda ut ett och annat, som – vem är egentligen berättarrösten? En bok om motstånd, som själv erbjuder motstånd under läsningen. Ja, det är ju faktiskt konsekvent.