Innan –
…..Sedan –
…..Två ofullbordade satser. Som omger samma spricka.

Så skriver Gardell nittio sidor in i del tre i sin trilogi och i dessa satser, dessa fyra ofullbordade satser, sammanfattar han själva grundpremissen i hela sin berättelse. Här ryms förnekelse och kärlek, friskhet och insjuknande, liv och död, instängdhet och uppbrott, ja alla teman i romansviten kan egentligen delas itu: innan – sedan –.

Gardells avslutande del i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar, Döden, är ett samtidigt finstämt och brutalt, och definitivt rörande, avslut på historien om Rasmus och Benjamin och deras egenskapande familj i kollektivet på Sveavägen i åttiotalets Stockholm.

Precis som Sjukdomen berättade Reines historia, tillbakablickande från hans isoleringscell på sjukhuset, får vi i Döden läsa först om Bengts förflutna, och senare också Lars-Åkes. Samtidigt som dessa oskyldiga barndomsminnen återberättas rör sig berättelsens huvudsakliga händelseförlopp mot det oundvikliga slutet. Långsamt känner man hur karaktärernas tid rinner mellan deras fingrar, och skaran av vänner som introducerades i Kärleken tunnas ut, blir bortsvepta.

Döden är både otroligt sorglig, och ljus och livsbejakande. För lika tungt som det är att läsa om dessa sista dagar, minuter, av flera av karaktärernas liv, lika varm inombords blir man av den fortsatta kärleken, tillgivenheten och självklarheten dem emellan. Flera scener är enastående hyllningar till livet, som en motpol till det hemska som skildras, en livets demonstration om man så vill.

Vad gäller Gardells språkliga stil är den enhetlig med de föregående delarna. Den symbol- och associationsmättade texten har skalats av och brutits ner för att, misstänker jag, fokus ska kunna ligga på berättelseintrigen mer än berättandet. Men helt utan metaforik är texten givetvis inte och den tydligast utskiljbara, den vita älgen, placeras i romanens slutskede någon helt annanstans än man trodde att den skulle. Eller anade man kanske? Också kring älgen använder Gardell facktext, och här är jag kluven. På ett vis kan det tyckas som om facktexten gör metaforiken övertydlig och att den därför tappar kraft, å andra sidan går det att dra sådana tydliga paralleller mellan metafor och det med metaforen refererade att det fungerar som en så markant understrykning av synen på homosexualitet och HIV att facktexten blir en slags ögonöppnare.

Facktext kring homosexualitet och politik finns i lika stor utsträckning i del tre som i de föregående, och att man nu känner igen attityderna som finns i det refererade materialet så pass mycket att det nästan upplevs som repetition från de föregående romanerna understryker bara hur sorgligt långsamt trångsyntheten, själviskheten, grymheten tonas ner – om den ens gör det alls?

Detta är en fantastisk romansvit som har lyft upp en ouppmärksammad del av vår svenska samtidshistoria. Den borde läsas av alla.