I en dokumentär som SVT visat som K-special pratar Stefan Sundström om utanförskap. Om inte de flesta människor faktiskt känner sig utanför: ”Så då är frågan vad som är innanför egentligen. Är det Reinfeldt? Då kan man ju lika gärna vara utanför på nåt sätt.”

När så Sundström gör en trädgårdsbok, eller vad man nu ska säga att det är, då har den just undertiteln ”En handbok i utanförskap” och handlar om drömmen om att vara självförsörjande, ställa sig utanför. Inte samhället egentligen, men lämmeltåget. Ekorrhjulet. Konsumtionshetsen.

Åh, det är svårt att formulera det där utan att mest låta dryg, men Sundström kan. Han hittar tonläget, som någon slags musikvärldens björnen Baloo och som antitesen till arbetslinjen:

Mycket av vad jag gjort här i livet har varit för att slippa knega.
Jag kanske kan kallas för lat, jag vet inte.
Men när jag växte upp i 60-talets Farsta låg vuxenlivet framför mina ögon som en enda tröstlös vandring mot pensionen, via nåt jobb som man egentligen inte brydde sig om, rullandes shoppingvagnar genom gigantiska köpcentra på fritiden.
Sen skulle man titta på tv, Hyland kanske, och somna.
Vad var det för mening med det?
Tänkte jag.

Och jag vet inte, men jag har svårt att se lathet i särskilt mycket Sundström verkar ha för sig. Odla egen mat och snus – snuset är viktigt – experimentera med vindkraft och fårkollektiv. Göra egen barnmat.

För det börjar någonstans där, först med Farbror Hedmark, outsidern som fanns på landet i Dalarna, där fastrarna bodde. Som de förfasade sig lite över. Som kom ihop sig med elbolaget, helt sonika klippte av ledningarna och klarade sig utan. (I början av boken finns en bild där Sundström poserar som Farbror Hedmark. En sådan underbart knasig idé.) Och så med första egna barnet, att hjälplöst dammsuga barnvagnen efter nedfallet från Tjernobyl-katastrofen, och känna att något måste göras.

I Stefans lilla gröna får vi följa lite allt möjligt som man kan göra, odla och bygga själv. Stommen utgörs av Jeanette Anderssons vackra fotografier (och formgivning). Hon har fotat skivomslag och sådant genom åren, ”och så har det till slut blivit en annan bildberättelse än den om en ung framgångsrik popstjärna som skapar nya mästerverk, mer berättelsen om en skäggigare och skäggigare man som jobbar på att bli sin egen trädgårdstomte”. Ofta blir det hela bildserier kring hur Sundström lagar något – både snyggt och pedagogiskt.

Jämfört med andra trädgårds- eller kokböcker gör Sundström kanske grejer lite mer på en höft, lite man tager vad man haver och gör vad man känner för, eller så gott man kan. Det är bra inte minst om man har begränsade resurser: det är fint att ha ordentligt växthus, men det funkar också att bygga ihop lite bräder och nita byggplast över. Och ibland kan man ju tro att det är recept i det här tonläget som egentligen utgör ”Anarkistens kokbok”:

[---]
persilja efter behag
koriander om man vill
salt om man är sån

Man får lära sig lite om odling, hur man gör en djupsäng, om kompost och om hur man slaktar en tupp, hur man tar till vara på grönsaker, ”skräpfisk” och ”surmört”, man får träffa vännen Oloph och hans mobila hönshus och så förstås lära sig att göra eget snus. Ja, för ska man ge industrin fingret är väl tobaksindustrin ett så gott ställe att börja på som något?

Stefans lilla gröna är lika delar handbok och livsfilosofi. Eller politik. Politik i det stora och i det lilla, i att vilja göra något, något annat. Och om det är utanförskap så verkar man åtminstone träffa mer intressanta människor där.