Stefan Sundström, finns det någon som inte vet vem denna allkonstnär är i dagens Sverige? Jo, det finns det nog, tyvärr. Detta är en man som agerat på film, tolkat Allan Edwall så det värker i hjärtat samt skriver egen musik som både är samhällskritisk, rolig och burlesk.

Under ett par år har Sundström skrivit krönikor för tidningen ETC och det är dessa som samlats under titeln Om mjölkens symbolvärde – och andra betraktelser. Betraktelser är ett passande epitet för texterna. Jag gissar att ETC bett honom att skriva om något, vad som helst och det gör han. Sitt eget liv, med stor självironi, om Sverige, om livet, universum och allting. Det är en brokig samling med texter, vissa mer engagerande än andra, men de är aldrig slätstrukna eller tråkiga.

Vi möter det första trevande försöket att skriva en krönika, om vådan att komma på vad man ska skriva och finna en röd tråd. ”Jag tycker jag fått till nåt tema i alla fall i den här krönikan, typ I Love You”. Vi får en inblick i livet på landet med diverse grannar, den lokala puben, vedhuggning, hönsskötsel, livsfilosofi och annat som ryms på detta jordklot.

Förvisso märks det att Sundström inte är en erfaren författare, men vad gör väl det när innehållet är så pass personligt och charmigt? Jag tycker att den lite korthuggna stilen har den lite impressionistiska touchen, ett ögonblicksverk på väg till vedkubben. Nu inbillar jag mig inte att det verkligen har gått till på det viset, men känslan finns där och det känns befriande. Nu är inte alla texter enbart glättiga, nej inte alls. Vissa har ett stort djup, vissa är mer sorgsna och andra ger svidande samhällskritik.

Enligt min mening är det i samhällskritiken Sundström är som bäst. Ett riktigt guldkorn är ”Om mental fasta”, en mycket aktuell text. Den behandlar informationströttheten, det snabba livet som sakta men säkert suger musten ur människorna. En annan fullträff enligt min åsikt är ”Om Madeiras skönhet och tristess samt några kostråd”, vilken behandlar hur den moderne svensken tillkämpar sig en glättig och ytlig tillvaro, och försakar allt som inte passar in eller känns obehagligt.

Nu är det inte så att Sundström raljerar eller kritiserar andra medan han själv har funnit den rätta vägen, inte alls. Vi får möta en författare som själv försöker slåss med allt som livet har att erbjuda, både på gott och ont. Ibland är livet helt ok, ibland är det eländigt. Jag uppskattar författarens självironi, den att vara popstjärna men samtidigt inte ”bry sig”, fast det gör han ju egentligen … eller?

Detta är en trevlig och lättläst bok, en bok du kan läsa i hängmattan, eller på tåget eller över en kopp kaffe. Låt dig drabbas av en av Sveriges för tillfället intressantaste trubadurer i hans funderingar över tillvaron. Ta dig en öl eller två, och gå sen ut och hugg ved.