Att livet aldrig blir som man tänkt sig, som man vill eller som man hoppats och drömt om är ett motiv som flitigt behandlas i den fiktiva världen.

I den här sprickan mellan det så kallade ”verkliga” livet och drömmen om livet hittar vi Jocelyne. Hon, som hade tänkt sig en karriär som kläddesigner i modets huvudstad, det mytomspunna Paris, har sytt in sig i sin egen tvångströja de grande tristesse. Äktenskapet med maken Jocelyn(!) är på dekis. Det enda ljusglimten är hennes blogg ”tioflinkafingrar.com”. Fast allvarligt talat. Så hemskt är det faktiskt inte. Trots att tragiken mullrar i bakgrunden finns här också lyckan, glädjen och kärleken. Det är bara det att tillvaron har sjunkit ner i sig själv och plaskar runt i en apatisk kvicksand.

Så händer det otroliga – det som bara händer i böcker. Jocelyne får en ny chans. Hon vinner på lotto – hela arton miljoner. Livet kan alltså börja (om på nytt) och lyckan väntar bakom hörnet!

Men efter ett avgörande besök på spelkontoret i den franska huvudstaden bestämmer sig ”Notre Dame” för att inte berätta något för någon. Till Arras-bornas stora förtret förblir vinnaren anonym och livet lunkar på i makliga fjät – precis som det alltid har gjort. Vad mera är: checken förblir oinlöst. Den får ligga och skräpa i ett gammalt dammigt skåp. Men så hittar maken den lilla lappen med den svindlande summan och ingenting (nej just det) blir som man hade tänkt sig. Förutom spelbolagets förnuftiga psykolog möjligtvis. Hon hade förmodligen sagt: ”Vad var det jag sa?”

Men nej, jag ska inte avslöja hur det går för Jocelyn(e). Jag kan säga så mycket som att detta är en lång dags färd mot natt, en kaotisk färd mot en morgon som aldrig kommer.

Det här skulle kunna vara vårens feelgood-roman, men tack och lov viker Delacourt in på en stig som sluttar betydligt mer än den stiger. Allt jag önskar mig är hans andra roman och blev en storsäljare i hemlandet. Jag ser ingen anledning till att den inte skulle kunna bli det även i Sverige.

Det är följsamt, flytande. Delacourt har en uppenbar fingertoppskänsla för det här med rytm. Översättaren Sofia Strängbergs finfina, delikata och precisa översättning, som skickligt och på pricken fångar upp denna lilla lågmälda roman, är väl värd en eloge.

Detta är en roman som känns. Trots att jag kan störa mig på Jocelynes (ibland) extrema osjälvständighet eller de stereotypa könsrollerna måste jag applådera Delacourts förmåga att leka med nyanser och ömsint mejsla fram fantastiska, oförutsägbara karaktärer i en enkel, men underbart mollstämd liten historia. Stilen är genomgående filmisk (det här kommer garanterat att bli film och i rätta händer en given succé!) och förförande förrädisk. Jag blir grundlurad, men, d’accord, jag köper illusionen. Den blir till ”en verklig bild. Verkliga människor. En verklig historia.”

Allt vad man kan önska sig av en bra roman.