Man bör försätta sig i ett slags tillstånd av barnslighet för att rätt kunna läsa den här boken. Ett slags Pippi Långstrump tänkande. För hos Härenstam är vardagen magisk. Allt kan hända. Redan på omslaget ser vi en man som håller på att bli uppäten av ett rasande vilddjur, eller…

På en bild håller en man upp ett vitt skynke i motljus framför ansiktet. Plötsligt blir livet en skuggspelsteater. Fyra kvinnor i varierande ålder har låtit sig fotograferats inkrupna i en gran. Varför?

Men för att ta det hela från början. När Helga Härenstam för några år sedan arbetade som popcornförsäljare på en stadsfestival träffade hon en spågumma. Hon bytte till sig en spådom mot en popcornbägare. Spågumman spådde att hon skulle vara frisk tills hon blev gammal. Då skulle hon få problem med minnet och sedan dö vid 87 års ålder. Denna bok är en samling dagboksanteckningar, minnen, och bilder till henne själv som 87-årig dam utan minne.

Och det är så klart en alldeles lysande anledning till att göra en fotobok. Boken innehåller bilder från 2009 till 2011 och dagboksanteckningar från1988-2011.

Värmland 1991
jag ska alldrig indränka mej i parfym och alldrig reta någon och alltid
trösta mina barn alldrig bli en sån där entonig idiot
sen ska jag alrig bli en sån där stadsfåne som tillbringar och ödslar
sin tid på att sita i affär eller något lika meningslöst
och alldrig färga håret svart eller någon illkonstig färg
jag ska alldrig slå barn och inte bli en sån som gråter och klagar i
onödan eller en sån idiot som sörger bort svunen tid och klagar på
andras stilar
jag sitter på johannas säng och ser tiden blinka bort 2:34 2:35
hej

2004 filosoferar hon lite mera vuxet

En gång rev jag ur en dödsannons ur en tidning. I den stod det liljekonvalj nr 17 där en bild på blomman skulle vara och längst ner i annonsen stod det hälsa till pappa skall stå i kursivt.
Det stod inte ens i kursivt.
I vissas liv blir det feltryck till och med i dödsannonsen.

Ibland hänger texterna ihop med bilderna, ibland inte. Säger jag, men vad vet jag egentligen om Helga Härenstams minnen.

Ett är i alla fall säkert. Bilderna är små träffsäkra iakttagelser som inte alltid är lätta att tolka. Men det kan vara rätt så befriande att inte alltid få ett svar på, varför? Det kan då handla om att dricka ett glas vatten upp och ner eller att fundera på att hoppa från en bro.

Det tar tid att ta till sig den här boken. Omslaget, till exempel, har en läskigt luddig yta. Men om man ger den lite omtanke så inser man att här finns vardagspoetiska betraktelser både i text och bild som man gärna reflekterar över länge.