Det dröjer länge innan jag börjar tycka om Karolina Ramqvists senaste roman Alltings början. Jag antecknar sidan 190 och 280 men sen går det i en rasande fart, 293, 306, 331, 332, 362, 366. Så sent som igår sa jag till en kollega att jag tyvärr inte var så förtjust, att det var en klassiskt bra roman som visserligen hade driv och gick lätt att läsa, men att den inte var mer. Att romanbygget var ganska tråkigt. Jag sa att jag älskade Flickvännen som kom 2009 och att det lätt blir så då, att det inte riktigt håller hela vägen. Men sen blev allt annorlunda.

Vi följer Saga från att hon är 15 år, det är 1991 och Stockholm och hon ser Victor Schantz för första gången. Enligt vännen Pauline är han Stockholms vackraste man. När vi lämnar henne har det hunnit bli 1999 och Saga träffar Victor Schantz för vad hon säger är sista gången. Under dessa åtta år har Saga och Victor spenderat ett otal nätter tillsammans, hon har varit kär i honom, mer eller mindre i perioder, men det är först 1996 som de börjar prata med varandra. Saga har dessutom gjort två aborter, fått ett missfall och antecknat varje knull i sin årsalmanacka: ett V för Victor, ett R för regissören, ett A för Anders, ett D för diskaren och så vidare. Sagas 90-tal är konsekvensen av att spendera tid ute på klubbarna och bland de personer som betyder något.

Det är ovanligt för mig att det tar så lång tid att börja gilla en bok som jag sedan kommer att älska. Ofta när jag tycker om en bok sker det omedelbart från första sidan och reaktionen är alltid fysisk, jag blir varm eller kall, får svårt att andas eller får hjärtklappning. Det får jag även med Alltings början, men först efter att mer än halva boken passerat.

Det är först när Saga börjar se konsekvenserna och mönstren i sitt handlande som boken växer för mig. När hennes sexuella erövringar slutar vara en bragd, när det går från att vara en roman om en ung tjej i Stockholm till att vara en roman om strukturer och livsvillkor utifrån det kön individen blivit tilldelad. Sagas mamma är 40-talist, konstnär och feminist. Hon har alltid gjort allt för att Saga ska ta plats och för att hon ska föra kampen vidare.

Det är alltid svårt att skriva ordet kvinna, av både personliga och politiska skäl. Att hävda att det finns något som gäller för alla kvinnor är obekvämt när man samtidigt vill förkasta det biologiska könet som sammanhållande faktor. Men det är också jobbigt att ta plats och kräva att bli lyssnad på, det känns som att det strider mot hela min natur. Man kan ju undra hur jag ska kunna vara en stridbar feminist när jag inte ens har lyckats göra upp med min egen rädsla för att stå på någon form av barrikad.

Men Sagas kamp handlar mest om Victor Schantz, att vara kär eller inte vara kär, att följa med honom hem så fort han ber henne om det, att smyga ut innan han har hunnit vakna, att inte vara i vägen, kräva något, förvänta sig. Att se till att det alltid finns andra att fördriva tiden med. Och det finns så mycket hos Saga som jag kan identifiera mig med.

En av somrarna utser Saga till sin ”slampsommar”, för att hon behöver rättfärdiga för sig själv att hon knullar runt. För att det är så det är att vara kvinna. Det som är normaltillstånd för vilken kille som helst måste för kvinnan vara ett undantagstillstånd, under en väldigt begränsad tid. Och trots att tiden går, och 90-talet blir allt mer avlägset, är det inget i det som har förändrats.