Nyetablerade förlaget Laurella & Wallin ger enligt egen utsago ut ”skön reselitteratur som inte alltid beskriver hur en plats är men hur den känns”. För oss som tenderar att förälska oss i platser och ofta känner att vi inte får veta tillräckligt genom torra reseguider och backpackerinriktade Lonley planet-böcker, är detta mycket välkommet. Tidigare har förlaget gett ut Palermo är en lök, Rom och floden som delar staden och Venedig är en fisk, som går i samma stil som Florens fyra årstider.

Det handlar alltså inte om vilka hotell som ligger närmast sevärdheterna, vilka restauranger som är billigast eller hur du bäst undviker ficktjuvar. Den som är ute efter den sortens reselitteratur bör leta någon annanstans. Inte heller kommer du att få reda på saker om ditt resmål särskilt snabbt när du läser någon av Laurella & Wallins reseböcker. Florens fyra årstider och de andra Italienskildringarna i serien är helt enkelt böcker som du ska börja med i tid innan resan för att långsamt känna in platsen, lära känna dess invånare och atmosfär.

Paola Zannoner skriver innerligt och personligt om sin hemstad Florens och dess fyra skiftande årstider. Från den övermärktigt heta sommaren, till den ständigt regnande hösten, den plötsligt lamslående kyliga vintern och den övermodiga, förföriska våren. Hon rör sig ofta genom staden på cykel, gör nedslag bland torg, kiosker, restauranger, teatrar och trädgårdar. Texten formas som en sorts resereportage med extra allt, där reportern inte räds varken att infoga personliga minnen eller att framställa staden ur sina mindre smickrande synvinklar.

Jag vill börja med den mest komplicerade årstiden.
Inte bara för att jag har den naturliga förmågan att ta itu med svårigheter som en utmaning, men för att jag ska berätta om en mycket vacker, oerhört berömd och hyllad stad, enormt dyrkad, stereotypiskt avbildad på oljemålningar för den stora massan, och just därför kan jag tillåta mig att börja med dess något mindre fascinerande sida.

Ibland är textsjoken lite för kompakta och jag blir som läsare en aning utmattad av det svepande flödet av sinnesintryck som den här boken ger mig. Jag kommer på mig med att längta efter bilder eller rubriker som ska lätta upp texten. Samtidigt, påminner jag mig, är detta inte den sortens resebok. Detta är verkligen reselitteratur med betoning på litteratur. Den som reser till Florens, Rom, Palermo eller Venedig får något att sjunka in i – kanske under ett svalkande träd på någon piazza under någon av resans lugnare kvällar. Florens fyra årstider är en bok som får mig att inte bara längta efter att resa till platsen, utan också att leva där.