Jag kan tänka mig att de allra flesta människor, vad de än upplever för positiva saker i sitt liv, ändå kan tänka som så, att visst kan det blir ännu bättre än så här. Och då börjar det riktiga livet, det som man är ämnad att leva. Kanske tänker de flesta, som lever i ett land i fred och relativt välstånd, att hur bra de än har det, nog kunde det vara ännu bättre. För människan tycks var skapt att inte kunna känna sig nöjd. Det verkar hela tiden finnas en gnagande känsla att allt kan förbättras. Därav utvecklingshysterin och tillväxthysterin i västvärlden. Den är så att säga inbyggd i livet här. (Detta räddar oss dock inte från tanken på, och faran i, att det ju väldigt lätt och när som helst dessutom kan bli sämre.)

Om detta, men även om mycket annat, handlar Fredrik Lindströms noveller, som finns i novellsamlingen När börjar det riktiga livet. Men bara en tredjedel av de femton novellerna verkar ha detta som direkt tema. En röd tråd är nog ändå att berättelserna handlar om ganska bortskämda medelklassmänniskor, utan överväldigande problem. Snarare har de ganska små problem som de förstorar upp. Vi får inblickar i många olika människors vardag i de korta, lättlästa och av en stilla sarkasm och ironi genomsyrade novellerna. Språket är oftast mer kåserande än litterärt. Berättelserna är underhållande på ett stillsamt sätt. De är ömsom skruvade, ömsom realistiska, ibland helt allvarliga.

Syftet med dem verkar vara att underhålla, men också att med hjälp av satir och känsla göra läsaren medveten om absurditeterna i tillvaron och att vi beter oss konstigt, men att vi verkar sitta i samma båt och dela samma öde, utsatta som vi är för vardagens förtretligheter och vårt eget missnöje. Det riktiga livet, det vill säga, det riktigt lyckliga och perfekta livet, verkar inte vara så lätt att få till. Till exempel handlar det i novellen ”Ett fullutrustat kök” om Nina och Rickard, som har ett nytt topputrustat, perfekt planerat kök, fast de inte kommit igång med att använda det:

Det är klart de ska börja laga mat, Nina och han, och använda sitt fullutrustade kök. Det är klart att det riktiga livet börjar någon gång, då när de ska ha stora fester och stå i köket med sina vackra vänner, laga mat och bara skratta.

Annars kan det exempelvis handla om någon som brukar hosta på teatern, någon vars hög med omaka strumpor blir större och större efter varje tvättpass, om relationsproblem, kärleksdrömmar, sömnproblem, barns oerhörda mängd med gosedjur, vikten av kvalitetstid, och om det svåra att hitta rätt soffa – den som ska vara så mycket: bekväm, passa i stil till övrigt möblemang, passa ägarens personlighet, uttrycka något, vara unik, etc.

När det gäller novellen med titeln ”Åttioårskrisen” anar man dock i stället för ironi en fördomsfullhet hos Lindström. För i denna novell skriver han på ett konstaterande sätt följande:

Ni vet hur det är att vara runt 80. Det händer inte mycket, man har lite ont i en höft, går runt och letar efter saker, hittar inte de bra läsglasögonen, försöker läsa tidningen i alla fall, pratar lite med en granne, sitter en stund i parken och glor, försöker förstå sig på den nya dosan för TV-kanalerna eller sopsorteringsanvisningarna, besvarar en felringning. Man försöker köpa en kvällstidning ibland men förstår inte längre vad det står, det är kändisar man aldrig hört talas om [...]

Det verkar alltså som om Fredrik Lindström tror att livet för dagens äldre ser ut så här. Själv har jag flera släktingar som är runt 80 år gamla, och jag känner genom dem andra 80-åringar. Alla är de febrilt aktiva och precis som förut insatta i allt som händer runt omkring dem. De skulle knappast känna igen sig i den här beskrivningen. Detta är gamla klyschor, här krävs verkligen bättre research!

Däremot ska författaren ha en eloge för att novellerna inte innehåller ett enda mord eller någon annan brutalitet; detta i en vansinnig tid, där underhållning tyvärr ofta stavas våld.