Vad gör alla superokända människor hela dagarna?

Uppenbarligen har denna fråga gnagt så länge i Lindströms sinne att han kände sig tvingad att skriva ned sina tänkbara svar. Till stor sorg för alla, ja utom bokförlaget och Lindström själv antagligen.

Vad vi serveras är ett antal superokända människor någonstans i det mentalt fastfrusna Sverige, i trakterna mellan ungdomen och vuxenskap. Parmiddagar med tillhörande satir över stackars människor som försöker vara vuxna, kravlösa förhållanden med oroande tankar om framtida familjebildningar och över hela denna sötsura anrättning en översittarsås baserad på en författare som känner det som en plikt att påtala denna hur patetiska liv bokens superokända gestalter genomlever.

Lindström har som bekant redan tidigare nyttjat temat kring vuxenskapets vara eller inte vara. Men till skillnad från filmen Vuxna människor så saknas i Lindströms skönlitterära alster en positiv underton av igenkännande. Lindströms karaktärer är små och ytliga och de eventuella existentiella problem de stöter på kan de inte bekämpa med annat än tillkämpat vuxet socialiserande eller lägenhetsdrömmar.

Samtidigt vill jag gärna tro att Lindströms ambition egentligen inte är att avskärma sig från dessa superokända människor, utan snarare påvisa det allmänmänskliga strävandet efter att finna någon form av mening i tillvaron. En vindsvåning i Stockholm och regelbundna påhälsningar från tidningen Sköna Hem. Parmiddagar med formell informalitet och taffliga kommentarer om årgångsviner. Antagligen vill Fredrik Lindström med sin bok uttrycka en samhörighet med oss superokända. Men jag tycker inte han lyckas. Ironin leder inte till igenkännande skratt. Den lägger sig som en klump i halsen. Som läsare vill jag inte känna så. Tror inte heller att det var författarens avsikt.

Personligen önskar jag att Fredrik Lindström överväger att sluta skriva om superokända människors futtiga liv och börjar skriva om den halvfulla vinflaskan. Även om det står ”Diamant” på etiketten och vinet har en besk eftersmak av personliga misslyckanden och tillkortakommanden.

Och lämna den vältrampade ironiska stigen. Den skönlitterära formen förtjänar bättre än att fyllas med förlegat skräp från Killinggängets ruiner.