När Memmo vaknar är det fortfarande mörkt ute. Han fascineras av natten och väcker sin vän Mysen (ett stort gosedjur), som också blir förundrad: varför är det så svart? Var är alla färgerna? Memmo försäkrar att de finns kvar, bara gömda, och de drar ut med en ficklampa för att titta. Ute i skogen möter de sedan morgonen, när allt går från svart till grått och sedan violett i solens första strålar. Därefter följer en dag av färger, där nyanser ändras och likheter upptäcks i samband med vädrets och omgivningens skiftningar.

Bilderna i den här boken är fantastiska. Har man läst Emma Virkes tidigare böcker känner man igen sig: det är kollageliknande och mönsterglatt. När sedan färgerna på de olika uppslagen förstärks som här så tillförs ännu en dimension. Kanske allra mest stämningsfulla är mörkerbilderna, som på en av bokens allra första sidor där Memmo och Mysen tittar ut genom ett fönster, belysta av en lampas ljus. Utanför fönstret ser man ett träds grenar slingra sig, fulla av djur och bara delvis synliga för de två därinne. Effekten av ficklampsljus i mörkret fångas också fint, och allt det som inte riktigt syns i mörkret får fantasifulla former i träd som ser ut att le och ödlor som svingar sig ner från grenar.

Boken är en fin nytolkning av det gamla bilderbokstemat att presentera olika färger för barn. Här finns mer av historia än vad sådana böcker brukar innehålla och den funkar därför också för äldre barn, långt efter att man lärt sig färgerna själv. Däremot kan jag inte bestämma mig för vad jag tycker om texten. Innehållsmässigt är det inga problem, men den är skriven i en poetisk stil som på vissa ställen innehåller rim, ibland vid meningars slut och ibland i form av inrim. Jag tror att det är det där med ”vissa ställen” och ”ibland” som stör mig. Det blir lite så att jag läser texten och letar efter rimmen istället för att koncentrera mig på innehållet. Och när de inte finns på alla sidor tror jag att jag missat dem. Ibland bidrar rimmen också till konstlade meningar, där författaren hade kunnat skapa en smidigare text om hon hade avstått från dem.

Om man bortser från det här är dock Memmo och Mysen söker efter färger en väldigt fin skapelse. Mer stämningsfull och med mer livsglädje än de flesta andra böcker. Den vågar vara vacker utan att bli insmickrande eller platt.