Malin bor med sin mamma högst uppe i ett stort tegelhus. Just den här dagen är Malin sjuk och ska ligga i sängen. Men när mamma sätter sig för att jobba och lämnar Malin själv med vännen Maskot (en pratglad mask av tyg), bestämmer Malin sig för att det är dags att göra något annat. Dagen utnämns till Stora Rymmardagen, och Malin och Maskot lämnar huset genom ett fönster där en brandstege för dem ner på marken.

Väl nere träffar de på en tant och en farbror, som sitter och fikar men som också behöver hjälp med att laga saker. De ger sig iväg tillsammans och dagen fortsätter i en park där de lagar ett bord och nästan lider skeppsbrott i en damm. Sedan går de hem igen.

Jag måste erkänna att jag hade väntat mig en annan historia av en bok med titeln Stora rymmardagen. Här finns ingen längtan att rymma hemifrån, ingen konflikt med föräldrar eller andra, faktiskt ingen egentlig rymning alls. Istället är det en klassisk skildring av ett barns lek, men utan att historien får någon vidare fart, och med flera stycken som känns långdragna, trots bilderbokstextens relativa korthet. Till skillnad från författarens ungdomsböcker, som ofta är mörka och ibland oförsonliga när de skildrar utsatta ungdomar som ställs inför existentiella val, så är det här en otroligt snäll bok, historien är blek men oförarglig. Den lämnar knappt några spår alls i mig som läsare.

Bilderna är fina men också lite opersonliga, även om det kanske har mer med historien att göra än bilderna i sig. Den enda personen i berättelsen med karaktär är Maskot, men han/hon känns ändå endimensionell. Kort sagt: på det hela taget ganska oinspirerande läsning.