Kubbe, en liten vedkubbe, samlar på saker, ja, han samlar på allt. När han kommer hem sorterar han alla grejer i olika lådor och sätter etiketter på dem. Just den här dagen är det alldeles fullt i lådorna, vart ska han då göra av alla saker? Farmor tipsar Kubbe om att han kan göra ett museum.

Det gör Kubbe. Hans museum blir alldeles fullt. Det kommer massor av besökare. Kubbe visar runt och det är jätteroligt, ända fram till onsdag. Då tröttnar Kubbe.

Åshild Kanstad Johnsens debutbok handlar om idéer och entusiasm – och om att tröttna. Om konst och kreativitet – och dokumentation, för till slut kommer Farmor på att Kubbe kan fota alla sina grejer och klistra in bilderna i ett album, så har han kvar dem fast ändå inte – han kommer kunna gå in till sin toalett utan att snubbla på saker. Och visst är det en genialisk idé för alla saksamlare, även om jag inte kan låta bli att dra paralleller till vårt dokumentationsberoende liv, där allt som inte hamnar i ett fotoalbum på Facebook är oviktigt och där just dessa album får ersätta riktiga upplevelser (om jag ska dra det till sin spets).

Kanstad Johnsens bilder är tuffa och humoristiska, texten rakt på och inte särskilt tillkrånglad. I sin helhet är boken underhållande, men kanske inte den viktigaste jag läst i genren.