Therese Bohman debuterade på Norstedts i höstas med tringeldramat Den drunknade, en ödesmättad och spänningsfylld roman. ”Jag har alltid trott att jag skulle debutera med en novellsamling”, berättar Therese Bohman när vi träffar henne för ett samtal. Och vägen från novellsamling till roman utgiven på ett av Sveriges största förlag var lång och inte helt självklar.
Idén till Den drunknade kom när hon gick på folkhögskola, och hon kunde då kunde föreställa sig scenen, landskapet, karaktärerna, men hon visste egentligen inte vad hon vill med historien. Själva skrivandet för Therese Bohman sker ofta intuitivt och ett resultat av många timmar framför textdokumentet.
Hon visste hela tiden att hon ville skriva en mörk och från början utstakad historia med svulstiga bilder. ”Jag ser allt i bilder, men flödar inte av idéer så det är en ansträngning att få fram berättelsen”, berättar Therese Bohman. Hon fortsätter med att tala om sin fascination för förra sekelskiftet. Hur hennes konstintresse avspeglat sig i boken och om sina referenser till bland andra Ola Hansson.
Dock visste Therese Bohman så pass mycket om historien redan inledningsvis som att attraktion mellan huvudpersonerna, Marina och Gabriel, skulle uppstå. ”Jag vet inte att Stella ska dö men att det blir så är ändå logiskt.” För oss som läsare tog det dock lång tid innan det gick upp för oss vad som händer och när vi berättar detta för Therese Bohman, ser hon nöjd ut och säger att det är något som hon uppskattar och tycker är bra.
Att själva grunden till Den drunknade, triangeldramat, inte är nyskapande är inget Therese Bohman bryr sig om. ”Man behöver inte skriva för att utmana, en klassisk historia kan vara lika spännande som en nyskapande, bara den är bra berättad.”
Historien i Den drunknande är rak och målmedveten. För att nå dit har Therese Bohman skurit ner mycket i boken. Därför vet hon väldigt mycket mer om Stella och Marinas bakgrund, om deras föräldrar och uppväxt, än vad vi som läsare gör. Therese Bohman säger sig ha stått inför ett val: ”Antingen var jag tvungen att utveckla den delen av historien mer, eller så fick den försvinna helt och hållet. Jag tog beslutet att stryka bort det delarna, men det är jag nöjd med idag”. Att skära ner i karaktärernas bakgrundshistoria och persongalleriet var ett sätt att tydligare visa hur utelämnade de är till varandra och ett sätt att göra romanen mer klaustrofobisk.
Hon lyfter också fram relationen mellan de båda systrarna i boken som en viktig stöttepelare för berättelsen. Hur Marina ser sig själv som en sämre kopia av storasystern, Stella, och gör allt för att bli mer som henne. Det är det som gör berättelsen så klaustrofobisk och isolerad. Therese Bohman säger att hon ofta skriver om nära förhållanden och om tjejkompisar.
Vi undrar också över makt- och könsrelationerna i boken, om det hade kunnat vara två bröder och en kvinna dramat utspelade sig kring. Therese Bohman tror dock inte det. Hon säger att berättelsen bygger på ett klassiskt triangeldrama där kvinnorna helt är utlämnade åt den härskande mannens nycker. Att allt bygger på att han är domare och herre över kvinnorna i boken.
Publicerad: 2011-03-24 10:00 / Uppdaterad: 2011-05-19 09:44
En kommentar
Låt oss, Lesbia, leva, låt oss älska!
För allt gammelmansgnäll och gubbigt struntprat
har vi inte ett enda dyft till övers.
Solar kan ju gå ned och komma åter,
men när en gång vår korta ljusglimt slocknar
återstår bara sömn och evigt mörker.
Ge mig tusentals kyssar, sedan hundra,
tusen ännu en gång, och sedan hundra
sen då tusen igen, och sedan hundra.
Sen, när tusentals fler har räknats samman
skall vi blanda ihop dem, så att ingen
avundsjuk sätter onda ögat på oss
när han vet våra kyssars sanna antal.
#
Kommentera eller pinga (trackback).