Man kan tycka att det borde vara knepigt nog att översätta en så frispråkig och skarptungad roman som Norrtullsligan till film 1923 om det bara var året det ankom på. Men det här är flera år innan talfilmen uppfanns och Elin Wägners ironiska dialoger måste alltså klippas ner till kroppsspråk, replikskyltar och ett pianosoundtrack. Vad blir då kvar, undrar man? Det är ju inte som om boken har någon spikrak actionhandling till att börja med.

Det fungerar bättre än man kunde tro, faktiskt. Cinemateket anordnar visning till levande improviserat pianoklink (fler pianister med e-bow, tack!) och inom kort sitter hela salongen och… asgarvar? Kan det verkligen vara meningen? Jodå. Att göra kaxig men i slutändan allvarligt menad samhällskritik i stumfilm är fullt möjligt, men Per Lindberg är ingen Ken Loach och efter att först ha följt boken ganska troget (och till och med stoppat in lite rejält snygga specialeffekter i form av dubbelexponering) och fångat det där mörkret under humorn släpper han mot slutet alla tyglar; sjuka Emmy glöms av fullständigt, allt prat om strejker, patriarkat och lika lön för lika arbete lämnas därhän och slapsticken haglar med tappade bröllopsringar och putslustiga missförstånd. Tora Teje får vara lite lagom sarkastisk och Inga Tidblad söt (i nattlinne, därav 15-årsgräns på sin tid) innan alla glatt inordnar sig i tvåsamheten på slutet.

Säkert kan man påstå att Lindberg (och Hjalmar Bergman, som står för manus) i princip har kastrerat Wägners bok, förvandlat den till Austen light om att hitta Den Rätte, att de är med på problemen men sen fegar ur och gör komedi av alltihop, men ändå… det fina med film, stum eller inte, är att en rätt använd kamera kan visa dubbla bottnar. Och när Norrtullsligan slutar med en glad förlovningsfest där den 18-åriga kontoristen Baby fångas mitt i en björnkram mellan den manlige kapitalisten och den gamla rika arvtanten, skrikandes ”HJÄLP!”, vill jag gärna tro att Wägner fick sista skrattet i biomörkret.