De är hertiginnor, tevekockar, författare, spådamer och älskarinnor. Kvinnorna i Johan Hakelius Ladies. Så olika varandra man bara kan vara. Men en sak har de gemensamt, de är alla brittiska. Och på något vis gör det att de binds samman med en röd tråd, att man ser ett mönster: det engelska.

Jag älskar historien om lady Diana Cooper som spelade staty i en pjäs och inte kunde köra bil. Och den om den mindre kända Mitfordsystern Deborah, som trots att hon hävdade att hon hatade böcker var oerhört intellektuell och skrev en hel rad egna. Och Vita Sackville-West som klädde ut sig till man för att vara med sin älskarinna. Men kanske tycker jag allra bäst om historien om Edith Sitwell, poeten iklädd kaftanliknande klänning som med sina uppträdanden och offentliga strider påminner en smula om Björn Ranelid. Jag tror att alla dessa kvinnor var både provocerande, irriterande och hatade. Men i Johan Hakelius version går det inte att låta bli att älska dem. Deras livsöden som liknar skrönor fascinerar lika mycket som deras personlighet.

Men varför ska man egentligen läsa en bok om en rad speciella (konstiga?) rika, brittiska kvinnor? Det kan man fråga sig. Författaren inleder sitt förord med frågan varför den skulle skrivas. Hans svar är att det beror på besatthet av England, på att hans senaste bok, Döda vita män, handlade om just män, och på att det minsann är lite roligare att vara rik än fattig. Men varför ska man då läsa boken? Kanske för att man vill smittas av Hakelius anglomani. Kanske för att den förra boken gav mersmak. Kanske för att bli inspirerad att själv våga leva livet lite mer som en engelsk lady, med lite mer spänning, lite mer självförtroende, lite mer arrogans och lite mer skoj.

Kvinnorna som beskrivs i boken är på samma gång så typiska för sin tid att de blir tidlösa och så annorlunda att de blir allmängiltiga. De är liksom lite mer. De har en något högre koncentration av livet än vanliga dödliga. Därför är det så spännande att läsa om dem.

Spännande och engagerande är språket, texten och berättarglädjen bakom. Varje mening är sprängfylld av information, och jag frågar mig själv: hur lyckas man göra en sådan text underhållande? Ja, hur man gör får jag inget svar på, men att Johan Hakelius lyckas råder det inget tvivel om. Jag sitter och skrattar för mig själv åt dessa otroliga historier som liksom svämmar över håll. Det är många snabba språng och fantastiska utvikningar åt alla håll och kanter. Ibland kan det vara svårt att hänga med, men vad gör det när texten är så underhållande och ämnet så fascinerande.

Det här är en bok fylld av onödigt (poeten Edith Sitwells första kärlek var en påfågel vid namn Peaky), men oerhört roligt (hon var då fyra år gammal, Peaky övergav henne för en fågel) vetande och massor av anekdoter (Margaret, hertiginna av Argyll, ramlade en gång ner i ett hisschakt iklädd en uniform som visade att hon tillhörde amerikanska Röda Korset). Men här finns också en hel del fina analyser av författaren som ger mig känslan av att han (och även jag som läsare) kommit verkligt nära dessa excentriska kvinnor. En bok skriven med mycket humor, stor noggrannhet och lika mycket kärlek.