Jämförelser, hierarkier och kontrollbehov. Tämjande, avlande, styrande, romantiserande och fruktan. Sätten att relatera till djur har varierat, men hur vi ser på djuren har minst lika mycket med hur vi ser på oss själva som människor att göra.

”Att på detta sätt se på andra individer och förhålla sig till dem utifrån egna referensramar är inget onormalt”, skriver idéhistorikern Monica Libell i Djurens idéhistoria:

Människor har alltid skapat stereotyper och klassificeringar i sin iver att ordna tillvaron. Men det innebär också ett främlingskapande som genererar föreställningar om skillnader, vilka förstås i termer av bra och dåligt, och i förlängningen vad som är värdefullt och värdelöst.

Bara begreppet. Djur. Är det egentligen alldeles självklart att alla levande varelser, människor uteslutna, buntas ihop i en grupp, från myggor till blåvalar, från chimpanser till ålar, och så vidare? Är vår tillvaro, våra möjligheter, våra behov, så väsensskilda från andra varelsers? Det beror mer på vad vi har behov av att se, menar Lidell, än på vad som faktiskt kan finnas att upptäcka.

Wittgenstein skrev ”Om lejon kunde tala skulle vi inte förstå dem”. I Djurens idéhistoria har sex olika forskare – förutom Libell Jakob Christensson, Karin Dirke, Gunnar Eriksson, Jonnie Eriksson och Nils Uddenberg – framför allt intresserat sig för hur vi burit oss åt när vi lyssnat.

Många av uppsatserna stämmer ganska klockrent in på mina fördomar om idéhistoria. Det är trivsamt, lite underhållande och tänkvärt och det handlar främst om intellektuella vita män för länge sedan. Män som kartlagt, beskrivit och spekulerat kring flyttfåglar, insekters beteenden eller blandformer mellan människor och djur.

Därmed inte sagt att det skulle vara ointressant. Här föds många av de moderna naturvetenskaperna – och de gör det i en ohelig allians med allsköns myter och spekulationer. Hur liten eller fullständigt påhittad kunskap man än har haft, och hur snåriga bevisgångarna än varit, så alltid har vetenskapsmän varit lika säkra på sina sanningar. Det kan möjligen vara en sund sak att hålla i huvudet.

För som Monica Libell, vars helhetsbeskrivning av djur- och människosyn ”Från kolonialism till posthumanism” hör till antologins stora behållningar, poängterar: våra vetenskapliga sanningar betyder ju en hel del för hur vi behandlar varelserna omkring oss. Tillsammans med Nils Uddenberg, som beskriver vårt komplicerade förhållande till aporna i ”Från helvetet till paradiset”, är hon också den som för idéhistorien in i nutiden.

Uddenberg tar sin utgångspunkt i ett par poliser i Rosengård i Malmö som för inte så längesedan placerade tillmälen som ”apdjävel” bland nyhetsrubrikerna. Nog säger det en hel del om våra relationer med våra närmaste släktingar bland djuren – och inte så lite, tyvärr, om oss själva och vår mänsklighet.