Alla som sett Skrot-Nisse och hans vänner, Jan Lööfs klassiska barnprogram, minns väl eremiten Bertil Enstöring. Han som helst ville vara ifred och ”skriva på sin bok”, men som ständigt jagades av ingenjören Ture Björkman som ville stjäla boken och därmed Bertils alla uppfinningar. För den som undrar vad Bertil Enstöring har gjort de senaste åren: han har flyttat till rymden där han bor ensam på en liten planet. Bra förutsättning för att få vara i fred kan man tycka, men inte tillräckligt bra för att bli av med Ture. Därför inkallas Pelle, känd från flera av Lööfs tidigare bilderböcker som till exempel Pelles ficklampa. I en rymdraket byggd av Nisse åker han till rymden och hjälper Bertil att sätta stopp för Ture.

Så värst dramatiskt är det inte, även om Ture Björkman rövar bort Bertils hund (som för övrgit heter Lajka). Snarare än att berätta en historia verkar Lööf ha velat sätta in några gamla karaktärer i en ny miljö: något som gett honom tillfälle att göra nya och roliga illustrationer. Här blandas rymdmotiv, som Pelle i det lilla rymdskeppet, med miljöer från olika planeter som han och Bertil reser förbi – det finns en planet där man håller på med danstävlingar (och en av deltagarna är mycket lik Gudrun Schyman) och en annan som är en stenåldersplanet. Som vanligt lägger Lööf in många detaljer i sina bilder, och flera bekantingar dyker upp, inte minst om man gilllar robotar.

Det här är en bok skriven på gott humör, och Jan Lööf på gott humör är allt som behövs för en bra bilderbok. Han har en förmåga att skapa en rak historia med driv för barn och samtidigt slänga in blinkningar till vuxna. Humorn är hela tiden väldigt godmodig, och lite proggig på ett charmigt sätt. Här har Bertil Enstöring till exempel två böcker med angivna titlar i sin bokhylla: den ena heter ”Astronomi”, den andra ”Das Kapital”. Att de små hintarna känns ganska planlösa, eller kanske med ett välvilligare ord spontana, gör egentligen ingenting, det är lite skönt att saker bara får vara utan att nödvändigtvis ha ett budskap.

Pelle på planetfärd är verkligen ett verk som känns framsprunget ur sponanitet och lek, planlöst men charmigt. Med det sagt måste dock betonas att det för den skull inte är slarvigt. Tvärtom finns här en stor omsorg kring helheten, och inte minst bilderna är mycket välgjorda. Men skapade med lekfullheten som ledstjärna.