Utgiven | 1987 |
---|---|
ISBN | 91744844230 |
Sidor | 191 |
Först utgiven | 1970 |
Maja städar trappor och kontor. Hon börjar jobba klockan tre på natten. Hela semestern har hon inte råd att ta ut. Hon måste ju ändå gå till Socialen ibland, när inte pengarna räcker till de fem barnens grundläggande behov. Hon är ”låglönare”.
Ändå orkar hon på något sätt engagera sig i vad som händer i världen. Hon går på kvällskurser – hennes andningshål och ”männskovärde” – hon läser vad hon kommer över och hon följer med blödande hjärta med i nyhetsrapporteringen. Ibland om natten smyger hon sig till att använda skrivmaskiner på kontoren där hon städar och skriver ned vad hon tycker och tänker om sitt och världens tillstånd.
Kan du se henne för dig? Tänk dig sen att denna medelålders städerska från Karlskoga skickar in de där i smyg nedplitade funderingarna till ett förlag och får dem utgivna.
Nej, det säger kanske sig självt att detta inte händer 2010. Det har jag i alla fall väldigt svårt att föreställa mig. Men 1970 hände det.
I Rapport från en skurhink tecknar Maja Ekelöf, medelålders städerska från Karlskoga, ned ett slags dagbok. I vilken utsträckning romanens Maja är verklighetens ska man förstås inte svära på. Konturerna stämmer så vitt jag begriper, men vem vet. Känslan är i alla fall autentisk.
Ekelöf skriver om vardagslivet, om arbete och fritid, om oron för barnen och skräcken för att kroppen inte ska hålla (”ty den är ju min försörjningskälla”). Om hur hårdstädat det är på vintern med trappor och golv ”marmorerade med salt”, men också om läsning, om världsläget och om längtan efter ett annat samhälle.
Rapport från en skurhink är läsvärd inte minst för denna vardagliga reflektion över nyhetsflödet under några år i slutet av 1960-talet, för författarens engagemang i Vietnam-kriget, Israel/Palestina-konflikten och situationen för flyktingar i Jordanien, i Biafra och i rasupprorens New York.
Ekelöfs politiska tolkningar är radikala, men också grundade i vardagliga erfarenheter. Drömmen vore att bo i ett kollektivhus, få slippa något av vardagsslitet hemmavid. Hon vill ekonomisk omfördelning i världen. Förbjud privatbilismen, skriver hon efter ett teveprogram om trafikolyckor. På teve följer hon också krigen runtomkring i världen. På hemmaplan har hon Bofors, krigsindustrin som skär ned och effektiviserar, och hon har sin analys klar för sig: ”Så länge vi har ett kapitalistiskt system måste DE tjäna på krigsindustrin.”
1960- och 70-talens radikalisering var ett tonårsuppror för studenter, hör man ju ofta. Bortskämda medelklasskids som förläst sig på Mao och aldrig sett en arbetare i hela sitt liv. Maja Ekelöf – liksom för övrigt en del av arbetarna i Sara Lidmans Gruva och hela den strejkvåg som drog över Sverige vid den här tiden – visar på en annan sida av saken.
I likhet med andra kvinnliga arbetarförfattare debuterade Ekelöf sent. Jobb och barn och hushåll kommer emellan. Rapport från en skurhink är heller ingen fullfjädrad roman, men det hade varit en spännande början. Här finns en energi, en finurlig, ofta lakonisk ton och ett starkt patos. Det hade varit roligt att se hur det hade utvecklats. Fler romaner blev det dock inte.
Ett intressant tidsporträtt är den i alla fall, hennes rapport. Många iakttagelser känns förvånansvärt fräscha och mycket av samhällsanalysen äger fortfarande, tyvärr, sin giltighet.
Städning är förstås också i grunden detsamma, om det nu heter städare eller lokalvårdare eller sanitetskonsulter. Bokmarknaden är något annorlunda. Det är svårt att tänka sig att en städares dagbok skulle ges ut om den blev inskickad till ett förlag idag. Och det är förbaskat synd. Vi behöver höra hur olika människor har det.
Publicerad: 2010-07-10 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 22:53
4 kommentarer
håller precis på att läsa maja ekelöfs bok, hon var säkert inte ensam som som gjorde sådana mirakelinsatser för sina barn och sverige . menklok nog att skriva ner dom. bra maja.
kanske barn-barnbarn finns på f.b.
#
[...] svenska samhälle. Allt var inte rosenrött ens i sossarnas Sverige. Läs gärna Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink. Där får man en god inblick i mindre bemedlade kvinnors liv under efterkrigstiden. Visst fanns [...]
#
Men komihåg att det var sossarna som ändrade på dessa tveksamma förhållanden. Strejkerna och föralldel denna bok fick ju regeringen Palme att stifta en massa lagar som vi har nytta av idag. Tex miljölagen,arbetskydd, semester och studielagen som några exempel. Visst allt var givetvis inte rosenrött men glöm inte vad dom åstadkommit.
#
[…] ”Det står i brinnande lågor nu.” […]
#
Kommentera eller pinga (trackback).