Jag har alltid gillat Patti Smith som sångerska och med låtar som ”Because the night”, vilken jag tyvärr nyligen såg henne slakta i ett videoklipp, och ”Rock and roll nigger”, går det inte att missta sig på hennes talang, även om nu Springsteen skrev den förstnämnda.

I Just kids berättar hon om sina ungdomsår i New York från mitten av 60-talet och vidare under 70-talet. Det är smått sjaskigt och fattigt, men med en brinnande lust att bli någon. Av en slump blir hon vän med långt senare ansedda Robert Mapplethorpe och mellan dessa två underliga individer spirar vänskapen och kärleken. Hon skriver och han målar, tecknar och senare även fotograferar.

De för en tillvaro där varje dag är en kamp för att skramla ihop tillräckligt med pengar för att kunna äta sig någorlunda mätta, och under livsresans gång möter de allehanda kända musiker och konstnärer.

Bilden av Mapplethorpe är av en vilsen och sjuklig själ, speciellt första tiden på Chelsea Hotel där Patti ser efter honom som om de vore ett gammalt strävsamt par. Han bejakar inte riktigt sin homosexualitet och lyckas smitta Patti med gonorré, vilket hon verkar ta med en klackspark. Jag såg en stor utställning av hans fotografier på Louisiana för många år sedan och det är intressant hur bilder i rätt forum betraktas som konst och i ett annat som porr. Han tog fantastiska bilder, men även många i den grövre porrklassen och jag har lite svårt att se det konstnärliga i ett foto på en mansarm uppkörd i en annan mans rektum. Men men, it´s in the eye of the beholder, som man säger.

Just kids är en läsvärd bok om en svunnen tid som jag så många gånger själv drömt om. En tid då verklig musik och konst skapades och då allt verkade möjligt. Det är bara att titta på den fantastiska omslagsbilden på de tu. En utomordentligt härlig bild tagen på Coney Island 1969. Två världssjälar med framtiden för sig, trots svårigheter och motgångar.