Idag är det torsdag och min mun smakar bakfylla. Jag var på en spelning och såg Editors, och Editors smakar metall och rödvin. En lite lättare Rioja men med den tydliga karaktären som bara det vinet har. Metallen kommer kanske från vinet, kanske från mig. Kanske borde de smaka öl, billig, blaskig öl med alldeles för mycket kolsyra som sticker på tungan och i magen, vattstark öl som man dricker när man är student och lyssnar på pophjältar men inte för mig. Öl som är söt men lite besk samtidigt.

Söt smak av curry och köttbullar var det på maten som killen lagade till mig i hans lilla etta, färdiga köttbullar från mamma Scan med ris, sås och röd currykrydda över. Köttbullar bruna och lite krispiga och med sötma från socker och tillsammans med curryn så var det då. Det var länge sedan jag delade säng och liv med den mannen och alla minnen är lite flimriga, som om det ligger en dimma över den tiden men curryn kommer jag ihåg.

Curry av annat slag är min syster, en stark curry med potatis som fått koka sig halvmosiga och med grönsaker och ris är det en festmåltid för min syster som är som jag men ändå inte och smaken av curryn och kokosmjölken och bitarna av quorn som har den lite mjälla smaken av vitt och lite av svamp och knapriga sockerärtor. Till det brer jag en lyxknäcke med Lätt och lagom. Lätt och Lagom med den konstgjorda smörsmaken bredde farmor på det hembakade rågbrödet med sirap. Sedan skar hon med kniv en tjock skiva av leverpastej med svarta prickar i. Farmor kommer inte längre ihåg att hon varit en person som bakade bröd varje vecka och som skar tjocka leverpastejsskivor som hon lade på brödet till mig men i mitt smakminne finns det kvar.

Så fungerar vårt minne, där associationer följer på varandra och smaker ger nya associationer in i oändligheten, om inte något avbryter, om inget tränger sig på och drar en bort från minnet. På dödsbädden finns inte längre något som kan ta uppmärksamheten från minnena, inget som kan komma och vara viktigare. Minnet av livet är minnet av de smaker som definierat tillvaron och minnet är också de känslor de väcker.

Men åter till det viktiga – maten! Pierre Arthens har styrt sitt rike genom sin talang för mat, sin storartade talang för att smaka och äta. Han har skaffat vänner, älskarinnor, fiender, familj, lägenhet, katt genom att äta, genom att äta på rätt sätt och på rätt ställen. Och det som finns kvar för honom i slutet är maten, ätandet, minnet av alla måltider där han alltid varit i centrum snarare än själva maten. Livet på 7 Rue de Grenelle kommer inte bli detsamma när hans käkar slutat mala. In i det sista jagar han den smaken, den enda, den som ska göra honom lycklig.

Tänker ni på Proust? Ja, det är kanske oundvikligt att associera till madeleinekakor och långa vindlande promenader nedför dammiga minnesstigar i Frankrike och Barbery låter också sina karaktärer fundera över Proust och närmast avfärda honom, madeleinekakor och lindblomsthé är alltför banalt för att sysselsätta en äkta gourmet som Arthens, ett torftigt och dammigt minne! Tänker ni på Süskind? Ja, det är kanske lika oundvikligt att tankarna leds till den olycklige Grenouille och hans fascination för dofter, lika stark som Arthens kärlek till smaken. Liksom Grenouille ser Arthens inget annat mål än att tillfredsställa sitt starka behov och denna djupt mänskliga hänsynslöshet leder läsaren framåt.

Barbery tycks frukta och beundra sin vällustige hjälte på samma sätt som han är fruktad och beundrad, om än motvilligt ibland, av dem som kommit i hans väg. Arthens är myten om det manliga geniet personifierad, han som alltid är ursäktad, tolererad, upphöjd.