Anders Johansson är en av landets skarpaste litteraturvetare. I sin senaste bok Nonfiction (2008) skrev han en ruskigt smart essäistik om allt från stilen i porrnovellen till Gilles Deleuzes teorier om språkets ”stammande”. Med en språklig elegans i klass med Horace Engdahl och en förmåga att vrida resonemangen ett varv till gjorde han läsaren i det närmaste andlös. Plötsligt insåg man att man hade saknat den här typen av författare i Sverige, som vågade skriva elegant och teoretiskt på samma gång. Som inte skyggade för aktuella ämnen. Och som dessutom skrev med en stor nypa humor.

Nu är Johansson tillbaka med ännu en intressant och modig bok som den här gången har ett sammanhållande tema. Den heter Göra ont och handlar om litteratur och ondska. Eller rättare sagt: om litteratur och godhet och ondska. För förutsättningen, skriver Johansson, för att en bok ska kunna vara god är att den härbärgerar ondskan. Gör ett litet test, föreslår han. Försök nämna en roman som inte kan beskrivas som en kamp mellan gott och ont? Nej, trodde väl inte det: det är nästintill omöjligt. Problemet är att det ligger i själva berättandet. Kampen mellan gott och ont är så att säga inristad i vårat sätt att strukturera världen, att inordna tillvaron och göra den meningsfull.

Intressant? Jo, förvisso. Men också ganska självklart. Detta är ju en iakttagelse man knappast behöver vara litteraturvetare för att göra. Men, jag ska inte vara orättvis, detta är ju bara upptakten till boken som utlovar essäer om allt möjligt. Bland annat om Saddam Hussein som författare, om Josef Fritzls källare och om Leif Silberskys hänvisningar till Dagerman under Ekelundrättegången. Spännande? Ja, i alla fall på pappret.

För tyvärr håller inte Göra ont vad den lovar. Det underliggande löfte jag uppfattade i bokens inledning – om hur texten bortom gott och ont skulle kunna skrivas – infrias nämligen aldrig. Istället trasslar Johansson in sig i mera allmänna resonemang om Kants förhållande till moralen (ett trassligt ämne i sig), om Baudrillards och Adornos upplysningskritik och om hur bilden av ondska ändrats efter elfte september. Slutligen brakar Göra ont samman under sin egen tyngd. Istället för en essäsamling förvandlas den till en hög av essäer, lagda på varandra. Det är synd.

För jag har svårt att tänka mig en bättre författare än Johansson till att skriva om ett sådant här ämne. Johansson har den där förmågan att vrida på perspektivet och verkligen överraska läsaren. Dessutom är han ihärdig som få. Så sitter jag och tänker och kommer plötsligt på att det måste vara formen det är fel på. Göra ont består av ett antal korta essäer som på ett Nietzscheanskt vis kretsar runt sitt ämne och gör språkliga poänger snarare än vetenskapliga. Kanske hade boken tjänat på att vara mera sammanhängande och att i högre grad driva resonemang än göra iakttagelser. Men då hade det såklart blivit en helt annan bok.