När det äntligen blir fred i Laos är Siri Paiboum 72 år och efter många år i djungeln som fältläkare åt Pathet Lao-gerillan ser han fram emot en lugn pensionärstillvaro. Men så blir det förstås inte. För efter de långa krigen, alla de miljontals ton bomber som fällts över landet från amerikanska B-52or och slutligen den massflykt som sker i samband med det kommunistiska övertagandet finns helt enkelt inga läkare kvar i landet. Samtidigt behöver ju den nyblivna folkrepubliken sin egen coroner. Så när partiet kallar är det inte direkt läge för Siri, med sin 48 år gamla partibok att säga nej även om han tillträder sin roll, just det, motvilligt.

Det är lätt att gilla Siri, för han är just den där perfekta antihjälten. Hans fysiska tillkortakommanden kompenseras av hans skarpa intellekt och den bristande disciplinen av ett stundtals uppflammande engagemang. Hans politiskt klanderfria bakgrund tillåter honom även att ha en såväl cynisk som en väldigt humoristisk inställning till de politiska förvandlingar som sker då Laos skall omformas till en socialistisk folkrepublik.

Men även om Siri är en sympatisk figur så är bokens definitiva styrka tiden och platsen för berättelsen. Att välja Laos 1976 som miljö för en deckare är ju minst sagt ett oväntat val, om än ett väldigt lyckat sådant. För Cotterill kan guida läsaren genom ett oasfalterat Vientiane där befolkningen ägnar helgerna åt ”frivilligt” arbete och där det råder brist på praktiskt taget allt utom möjligen storslagna visioner, så att det hela känns självupplevt. Men så är det givetvis inte, för Cotterill är ju engelsman och även om han varit bosatt i Laos så var det långt efter händelserna i denna bok. Däremot kan det nog vara så att hans miljöval är så pass okänt att man som läsare i stor utsträckning saknar egna föreställningar, vilket i sin tur förstärker realismen i miljöbeskrivningarna.

Men för att pussla ihop en bra deckare behövs ju inte bara en bra huvudperson och en intressant miljö utan förstås även en bra intrig. Tyvärr är det den delen som Den motvillige kommunisten inte riktigt erbjuder. Det är en rörig samling löst sammanfogade brott som hamnar över Siri och hur mycket jag än vill, för jag vill verkligen gilla en deckare som förlägger sin handling till Laos 1976, så blir det tyvärr aldrig särskilt spännande. Miljöerna gör den förstås läsvärd, men det tvångsmässiga sidbläddrandet som kännetecknar en bra deckare och som gör den svår att släppa innan den är färdigläst, infinner sig inte alls. Däremot kan jag utan att tveka rekommendera Den motvillige kommunisten till alla som gillar Alexander McCall Smiths Damernas detektivbyrå, för det finns väldigt mycket som förenar dessa två böcker. Laos och Botswana är ju båda lite bakvattenländer där det traditionella och det moderna verkar sida vid sida och där saker och ting, ja i alla fall enligt dessa två britter, sker lite långsammare. Något som även verkar avspegla sig på brottsligheten. Men inte minst är huvudpersonerna väldigt lika och jag är övertygad om att Precious och Siri skulle trivas bra i varandras sällskap.

Cotterill har följt upp denna med ytterliggare fem böcker om Siri varav den andra, Trettiotre tänder, släpps på svenska nu i januari. Jag kommer att läsa den, vilket jag däremot inte skulle göra om Siri var en brottsbekämpare bosatt i Ystad.