På omslaget till Det var inte mitt fel! finns en figur tecknad i ett och samma drag som horisontlinjen – som i Linus på linjen, det klassiska animerade pausprogrammet på teve. Den associationen säger en hel del om vad teologi- och etikforskaren Ann Heberlein vill diskutera. Linus är reaktionen personifierad. Han går och går på sin linje och prylar och hinder bara dyker upp, bara oförskylt drabbar honom. Om Linus repliker gick att uttyda skulle ”Det var inte mitt fel!” förmodligen höra till hans grundvokabulär.
Det Heberlein ser som vårt moderna samhälles stora problem är nämligen just att vi ogärna utkräver ansvar, vare sig när det gäller oss själva eller andra. Vi fokuserar ursäkterna och är fixerade vid förlåtelse. Istället borde vi fundera över vilka konsekvenser vårt velande och daddande egentligen får, menar Heberlein. Individer kan bara utvecklas och bli bättre människor om de tvingas ta konsekvenserna av sina handlingar.
Genom boken återkommer exemplet Lisa och Kalle, där Kalle mobbar Lisa medan omvärlden genom att fokusera Kalles trassliga hemförhållanden och liknande både ger Lisa signalen att hennes person och erfarenheter saknar betydelse och reducerar Kalle och hans potential genom att ursäkta snarare än kräva förändring.
Heberleins exempel är konkreta och ibland djupt personliga, vilket också ger tyngd åt hennes argument. I bästa fall tvingar det läsaren att tänka efter och formulera sina med- och mothåll. Till stor del är Det var inte mitt fel! också en grundbok, där aktuella exempel – inte minst från skolans värld, men också bland annat ur skönlitteraturen – gör etiska basfrågor om godhet och ansvar, om disposition kontra determinism och så vidare lättillgängliga.
När hon i bokens slutråd uppmanar läsaren att acceptera sina begränsningar handlar det emellertid uteslutande om individuella, biologiskt baserade begränsningar, om musikalitet och om anlag för fetma eller alkoholism. De strukturella begränsningarna, samhälleliga idéer om klass, kön och etnicitet till exempel, talar hon däremot inte gärna om. De ingår helt enkelt inte i bokens ideologiska ram, utan reduceras till ursäktande och undanflykter.
Det kan, åtminstone till en viss gräns, finnas en poäng med att överbetona individuellt handlingsutrymme, att fokusera var och ens möjligheter. Men finns det verkligen en motsättning mellan att se strukturer och att agera medvetet som individ? Vore det inte också möjligt att ta strukturerna på allvar, att se sin egen roll i dem och faktiskt försöka förändra orättvisorna i grunden? Nog kan man ta sitt ansvar även på samhällsnivå?
Publicerad: 2008-09-06 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 21:29
4 kommentarer
”De strukturella begränsningarna, samhälleliga idéer om klass, kön och etnicitet till exempel, talar hon däremot inte gärna om. De ingår helt enkelt inte i bokens ideologiska ram, utan reduceras till ursäktande och undanflykter.” Ja, det är ju just det referenser till ”klass, kön och etnicitet” är, ursäkter och undanflykter. De är synsätt där man allt för mycket betraktar människor som medlemmar i abstrakta kollektiv och där man skjuter skulden för alla den egna gruppens problem på en annan grupp. Just det primitiva flocktänkandet har allt för ofta gett upphov till elände, som t ex nationalsocialistiskt ETNISKT förtryck mot judar i Nazityskland och socialistiskt KLASS-förtryck mot de som inte tillhörde arbetarklassen i Sovjet. Utan att förringa de mänskliga katastroferna i de nämnda diktaturerna, kan en läsare med öppet sinne säkert själv komma fram till var det idag bitvis råder motsvarande kollektivism utifrån KÖN, dvs synsätt som vill låta påskina att alla de egna problemen beror på det andra könets maktordning.
#
ugglan, det vanligaste sättet att fegt gömma sig från att behöva ta personligt ansvar är att använda ett påhittat namn och inte registera sig innan man tycker till
#
Att jämföra dagens genusdiskussion med nazism och stalinism känns kanske lite magstark – och som ganska konstiga exempel i sammanhanget. Hade förtrycket av judar och andra grupper i Nazityskland kanske upphört om de bara tagit lite individuellt ansvar, skärpt sig och låtit bli att förföljas och förintas..?
Självklart kan en kollektivistisk människosyn leda till rent mobbeteende i vissa fall – men det är ju också så människor många gånger har gått samman och skapat positiv förändring – och därmed större individuell frihet. Från rasism, klass-, könsförtryck, m m.
#
Kettil: Vad jag kan se står det inte någonstans på denna sida att man måste uppge sitt namn för att ge en kommentar. Om du inte delar mina åsikter tycker jag det är bättre att du säger det och håller dig till ämnet, än att av tveksamma skäl försöka skjuta fokus på formalia.
Ella: Du tar offerperspektivet igen. Vänd på det istället – förtrycket av judar och andra grupper i Nazityskland hade upphört om var och en av nazisterna tagit individuellt ansvar, skärpt sig och låtit bli att förfölja och förinta judar. Just det primitiva flockbeteendet är roten till mycket ont, när människor ingår i en mobb är de många gånger beredda att göra destruktiva saker som de aldrig skulle göra var och en för sig. Och skälet till att de gör onda ting som grupp är allt som oftast att de betraktar sig själva som offer.
Vad gäller ditt försvar av en kollektivistisk människosyn, vill jag bara säga att positiv förändring till individuell frihet, närmast per definition, snarare sker genom att betona individens rättigheter och skyldigheter, än med en kollektivistisk människosyn.
Slutligen, tack för recensionen som hjälpt mig få upp ögonen för hur viktig denna bok är. Det är dessutom roligt att få komma till tals och jag hoppas ni på dagensbok.com också tycker det är roligt att någon läsare tar tillfället i akt att försöka ge några konstruktiva kommentarer om er recension. Tack!
#
Kommentera eller pinga (trackback).