Faïza Guènes roman Drömmar för dårar har visserligen förutsättningar som bäddar för intresse: här finns ett turbulent område, en av de förorter som stod i fokus under Pariskravallerna 2005. Här finns ett angeläget ämne i fråga om segregation och etnisk identitet. Här finns också en huvudperson som i sin bitska kämpaanda är lätt att heja på. Lägg till att Guène dessutom hyllades brett för debuten Kiffe kiffe demain när den utkom i Frankrike 2004.

Men berättelsen om 24-åriga Alhèmes vardag – en stökig lillebror, en skadad fader, motvilliga myndighetsrepresentanter, korttidsanställningar, olycklig kärlek – bleknar bort i en halvhjärtad glimten-i-ögat-komik och hjälpligt konstruerade dialoger. Att Alhèmes två vänninor är så gränslösa i sin stereotypa tonårsplastighet. Att alla myndighetspersoner undantagslöst bara är onda och fula. Visst, det är kanske rimligt att huvudpersonen upplever det så men nej, vidare fräscht känns det inte.

Att en roman är lättillgänglig är förstås aldrig ett fel i sig. Förenklande däremot, är trist. Drömmar för dårar går ut på att framhålla att "såhär jobbigt är det för den här huvudpersonen", och bakom detta finns ingen ansats till frågeställning eller nyansering. Men man kan ju också hejda sig i vilka krav man ställer. Önskas inget mer än en sådär helt lagom mild och riskfri berättelse, så varsågod.