Guy Debord var en av de tongivande inom situationismen, en politisk/konstnärlig sammanslutning som verkade i flera länder från mitten av 1900-talet, ett par decennier framöver. Situationisterna stod för en radikal frihetlig vänsterkritik av samhället, en kritik som fick stora influenser såväl på 1960-talets vänstervåg som på senare tid.

Situationismen har, inte minst, kommit att uppmärksammas allt mer från och med slutet av 1990-talet, när globaliseringsrörelsen – medvetet eller omedvetet – började återuppta flera av de metoder såväl som argument som situationisterna använde sig av. Deras texter var dock aldrig någon enkel och lättillgänglig läsning. Tvärtom, eftersom de ofta vara högtravande, djupt intellektuella och extremt teoretiska fick de ofta en snäv läsarkrets.

När Debord så skriver sin egen självbiografi är det inte att förvånas över att den skiljer sig från många andra. Författaren skriver själv, inledningsvis, att han kommer att skriva om vad han har älskat – och av det kommer allt annat att bli förståeligt. Jo, ungefär lika lätt att förstå som vilken annan situationistisk text som helst. Jag måste erkänna att det utan tvekan är den mest ovanliga självbiografi jag läst, och – som en annan recensent så träffande har formulerat det – man behöver egentligen inte bry sig ett dugg om författaren själv för att fångas av den här biografin.

Förväntar dig inte en klassisk självbiografi, alltså. Inga uppväxtminnen, inga födelseskildringar. Den första delen av boken utgörs snarare av en rad filosofiska inlägg, i och för sig med mer personlig anknytning än vad som kanske annars är fallet för Debord. Bokens andra del, däremot, utgör en rad bildmässiga "bevis" (för att nu använda Debords egen beskrivning) av sitt liv. Här finns foton av författaren som ung, såväl som kartor över var i Paris han har bott, etc. Förmodligen avsiktligt en lång rad taskiga bilder med dålig skärpa.

Så typiskt situationism …