Ibland vaknar jag mitt i natten med stark ångest över att jag inte kan röra på mina armar. Anledningen är att jag har legat på mage med armarna i kors över bröstet. Jag sätter mig då upp och försöker skaka liv i dem men i några sekunder är de bara som två köttklumpar, hängande från min bringa. Alla som brukar sova på sina armar vet hur obehagligt detta är. Man tittar yrvaken på dem och känner att de inte är ens egna, men samtidigt finns där en stickande, domnande känsla.

När jag läser Stig Larssons roman Nyår kommer jag av någon anledning att tänka på den där känslan. Det är som om hela romanen illustrerar den, fast som ett själstillstånd. Jag vill redan här varna dig som funderar på att läsa den. Nyår är en vidrig roman och jag tror inte att någon egentligen kan "tycka om" den. Det är inte en sådan bok. Men det finns något i den som oroar och när man slår igen boken förstår man vilken läsupplevelse man har haft, även om den inte direkt varit angenäm.

Handlingen är egentligen ganska enkel. Boken inleds med att huvudpersonen Kenneth precis vaknat upp efter en omfattande hjärnoperation. Först är alla minnen borta men börjar efter hand komma tillbaka. Han åker hem till sin fru och sina två barn i Vilhelmina och försöker leva ett normalt liv. Men vem är han egentligen? Den person som han tidigare varit väcker inga känslor hos honom så en natt reser han iväg till Stockholm. Åt sin fru lämnar han en lapp där det står att hon kan betrakta honom som död. Så börjar Kennets nya liv där han ska "försöka bli en person som han kan känna sympati för".

Detta visar sig dock svårare än vad han tror. Kenneth provar på olika jobb; ett tag är han nattportier på ett hotell, han jobbar som diskare och han går till sjöss. Men inget verkar egentligen passa honom och alla hans bekantskaper blir flyktiga. Hans liv påminner lite grann om Charles Bukowskis karaktär Henry Chinaski: han driver bara omkring utan mål och mening. Men till skillnad från Chinaski, som i slutändan är en ganska trevlig prick, har Kenneth något farligt inom sig som blir allt mera påtagligt ju mer man läser.

Det finns ett antal scener i Nyår som är så vidriga att man knappt orkar läsa dem. I en scen tvingas två sjuttonåriga pojkar att förgripa sig på varandra för några gram amfetamin. I en annan scen tvingar en kvinna sin dotter att titta på när hon knullar med en betydligt äldre man. Som läsare börjar man efter ett tag att bita på naglarna eftersom det är så oförutsägbart när nästa vidrighet ska komma. En kvinna berättar om hur hon som barn brukade kasta boll med sin hund. Plötsligt fick hon ett infall och stoppade in en nål i bollen.

I sitt förord till Nyår skriver Jan Arnald att han tänker på romanen som den där varelsen i Alien som sätter sig på John Hurts rymdhjälm och kör ner sitt fortplantningsorgan i halsen på honom. Det är en träffande beskrivning av hur man känner när man läser. Kennets liv är på ett plan så vardagligt, så lätt att känna igen sig i, men så kommer plötsligt det vidriga. Man börjar frukta att något ska tränga sig ut ur ens bröstkorg, precis som i Alien-filmerna.

Samtidigt som det finns något allmängiltigt i boken är den också väldigt tidsbunden. Den skrevs under en tid då Jacques Derrida var i full färd med att dekonstruera subjektet. I Sverige var det Anders Olsson och Horace Engdahl som introducerade hans finlemmade idéer. Någon författare som motsvarade dessa fanns inte direkt; det fick vara Stig Larsson med sin grovkorniga prosa och sina söndertrasade karaktärer. Han skrev bara fyra romaner och samtliga betraktas idag som mästerverk.

Nyår är Stig Larssons andra roman och framstår idag som hans litterära höjdpunkt. Det är ett förvirrat stycke text som är fyllt av irrgångar och som läsare är det omöjligt att orientera sig i dess labyrintiska struktur. Man är hela tiden instängd i Kennets huvud. Själv tror jag inte att jag kommer att läsa den igen, jag gillar den som sagt inte. Ändå känner jag att detta är en bestående läsupplevelse, lika mycket allmängiltig som tidspräglad.

Gott nytt år förresten!

Lova inget som du inte kan hålla.