Sandra, Dzenan och Malin för en på många sätt identisk tillvaro. De går i samma klass i sjuan på en mindre ort i västsverige, så deras dagliga input av offentligt liv är i stort densamma. Men deras upplevelser av den är naturligtvis helt olika. Sandra är klassens åtråvärda snygging, hon som alla vill vara vän med men som mest hänger med den ett år äldre Paulina. Utåt sett perfekt har dock Sandra mycket att brottas med: hon känner sig inte hemma varken i skolan eller hemma, där en frånvarande far och en trånande mor bildar en närmast 1800-talsmässig kärnfamilj. Dzenan har också han ett platoniskt, oengagerat förhållande till skolan, istället är det viktigt att hålla stilen med de tuffa kompisarna och inte säga fel saker. Men precis som Sandra är det egentligen något annat han vill göra, han kan bara inte sätta fingret på vad. Malin är den tysta, lagom duktiga, den som inte syns. Hon har ständig örnkoll på vad alla runt omkring henne gör och säger: när är det ok för mig att sitta med de andra tjejerna vid bordet, hur mycket tidigare än lektionen börjar kan jag sätta mig utanför dörren utan att det blir konstigt.

Det är det lilla livet som Annelis Johansson skildrar, och den lilla dramatiken. Det är det som gör hennes bok bra. Det är oftast den som betyder något i vardagen, och särskilt skoltiden är ett inferno av småsaker uppförstorade till gigantiska hinder att ta sig förbi. Med ett inifrån-perspektiv skildras fint hur de roller som man tar eller får sedan oavlåtligt måste upprätthållas, och hur de blir både en räddning och en förbannelse, det som håller en flytande i tillvaron och det som hindrar en förändring.

Förändring är vad "Fågelungar" handlar om. Och då just den där lilla förändringen, som kanske inte ens märks för någon annan men som får en att känna sig som en annan människa. Det som triggar förändringen för Sandra, Malin och Dzenan är den nya tjejen som börjar i deras klass: den tvära och sturska Ester, ett maskrosbarn som går för sig själv men säger vad hon tycker. Hon rubbar deras roller, direkt eller indirekt, och det medför en del obehag. För att dramaturgin ska fungera måste det naturligtvis också leda till en bättre tillvaro än innan.

Det hela är sammantaget mycket fint, både språkligt, karaktärsmässigt och berättarstrukturellt. Det är kanske också den enda svagheten: det bränner aldrig riktigt till. De tre huvudpersonerna är trots sina positioner aldrig vare sig riktigt elaka eller riktigt utsatta. Det gör aldrig riktigt ont. Jag tror tyvärr att det är svårare än så här att vara ung.