Det finns många böcker som i efterhand fått domen att vara en drömskildring. Kanske ett sätt för lata litteraturgranskare att undslippa en närmre läsning, kanske en rimlig tolkning av böcker tillkomna under freudianismens århundrade. Beate Grimsruds Har någon sett mig någon annanstans är utan tvivel en drömskildring. Eller i alla fall en skildring av platsen mellan dröm och verklighet, då drömmens absurditet fortfarande lever kvar men man är medveten om den vakna världen. Författarjaget ligger i början av boken och drar sig i sin säng, försöker komma ihåg hur hon brukar ha axlarna och om kudden ska ligga högt eller lågt. Hon ligger, som hon skriver, och fiskar med armen rakt ut från verkligheten och väntar på att något ska komma till henne som hon kan skriva om eftersom hon är författare. Inget särskilt kommer. Istället är slutprodukten alla utryckta små fragment som passerar genom författarens fantasi i väntan på ämne till nästan bok. På sätt och vis är det en skildring av en skrivarprocess, som börjar med tomhet och slutar med en krass morgon där en vilja fötts att "börja med världen utanför".

Till sin fördel har Grimsrud det förhållandet att Har någon sett mig någon annanstans är banal, enkel, och samtidigt ganska fyndig. Formmässigt rinner den förbi som en sensationsartikel i Aftonbladet, man halkar ner till högersidans nedersta hörn så fort man bara har greppat ett första tag om vänstersidans första bokstäver. Det är lat-litteratur, ord som flödar ur sysslolöshet och för utdragna sovmorgnar av en självcentrerad evig studentska som lyckas komplicera till och med tandborstningen.

Det blir en sorts naiv skärskådning av en vuxenvärld där alla hela tiden har huvudena fullproppade med världsliga saker. För att kunna visa hur absurd vardagsvärlden är anstränger Grimsrud sig om att själv vara absurd och språket kan ibland kännas vansinnigt konstlat och formstöpt i sin nittiotals-pretentiösa poetiska form (som inleds med svårsmälta "Jag är författare. Det är inget yrke. Det är ett liv. Men nu sover jag."). Och tyvärr är det de partierna som syns mest, på omslag och i artiklar. För längre in mellan sidorna i Grimsruds berättelse finns ett annat, mer konstruktivt, driv. Där författarjaget inte nöjer sig med att ligga i sängen mellan dröm och verklighet och formulera mångtydiga liknelser om armar rakt ut i tillvaron utan reser sig, klär sig och går ut och undersöker sin drömvärld. Sedan berättar hon som den författare hon är om den värld-mellan-dröm-och-verklighet som hon agerar i. Ibland med små anekdoter, ibland med diffus poesi, ibland bara i korta sammandrag. Och samtidigt som hon gör sig till en sorts sannseende barn inför en märklig vuxenvärld hintar hon också om sin egen delaktighet i den. Som när hon badar med grannens lilla dotter och en blottare dyker upp, och hon, stressad och högröd med tröjan påsatt bakochfram försöker skydda barnet (" – Du får inte låna någon fotboll, säger jag med sträng röst"). Beate Grimsrud lyckas ibland vara rolig, men inte så man skrattar högt, och ibland poetisk, men inte så man dånar. Vad hon gör som man kan tacka henne för är att öppna en liten dörr ut från vardagsvärlden och göra den ganska lätt att gå igenom.