Johan Johansson är gammal punkare (även om KSMB tydligen startade som ett skämt, enligt boken) och är en man med cred i diverse musikkretsar. Han är polare med Stefan Sundström och har hjälpt Lars Winnerbäck tidigt i karriären. Orsaken till att den är boken kom till är enligt författaren själv att han brukade maila diverse reseskildringar till sina vänner, istället för vykort, och de sedermera blev så populära att en bok var av nöden.

Hur som helst. Istället för vykort är en orgie i fördomar och generaliseringar. Det är roande i små doser, Johansson har onekligen känsla för detaljer, men till slut är jag innerligt trött på lata västindier, knarkande spanjorer och fula engelsmän. Det är fascinerande med olikheter, men lite nyanser har aldrig dödat någon.

Överhuvudtaget har jag svårt att se anledningen till bokens existensberättigande, vem som ska köpa den och anse den intressant. Svaret är alldeles säkert Johan Johanssons fans, och hör man till den skaran får man nog ut en hel del. Jag tror själv att jag skulle ha uppskattat den mer om jag hade en mer tillgiven relation till författaren (det är ju så man fungerar, som fan). Och framför allt så följer det med en skiva, som inte går att köpa på annat sätt.

Något för den hängivna alltså.

Som sagt, en hel bok med Johan Johanssons historier blir i lite mastigaste laget för mig, däremot tycker jag att någon tidning ska anlita honom som krönikör bums. Han har talang för det korta och kärnfulla och för de målande beskrivningarna. Det räcker bara inte till en hel bok.

Som avslutning kan jag lite småsurt påpeka att en extra korrläsning inte hade skadat. Det hade inte ett mindre anskrämligt omslag gjort heller för den delen (jo, det spelar roll).