Utgiven | 2006 |
---|---|
ISBN | 9113014897 |
Sidor | 296 |
En lägenhet på fjärde våningen i ett miljonprogramområde i Södra Ryd, Skövde. Bilden av Güllü Can, Mustafa Cans mamma, som sitter vid köksfönstret med blicken fäst i intet, stannar kvar.
För trettio år sedan utvandrade hon från turkiska Kurdistan till Sverige. Tillsammans med de sju barnen reste hon till sin man som redan befann sig i Sverige som arbetskraftinvandrare. Drömmen om att en dag återvända till hembyn förvandlades till en livslögn. Barnen växte upp och blev svenska, de fick egna barn, som i sin tur växte upp med endast vaga bilder och kunskaper om sina förfäders hemland.
Tätt intill dagarna är Mustafa Cans berättelse om sin mamma, hans kärleksförklaring till henne. Vid mammans dödsbädd, under hennes fem månader utdragna kamp mot leversjukdomen, mot döden, antecknar han, försöker han förstå. Han vill inte att hon ska dö som en främling. Vem var hon? Vad tänkte hon på? Hon födde femton barn, sju av dem dog. Varför ville hon aldrig berätta om dem? Hur närmar man sig det svåra, det som gör för ont för att tala om?
Texten är självutlämnande. Det handlar om sorg och ångest, om ilska, skam och frustration, om saker som kunde gjorts annorlunda. Om hur det är att vilja hålla kvar någon som snart ska dö.
Jag tror aldrig att jag läst en lika rak och öppen skildring av vård i livets slutskede. Här finns inga förskönande omskrivningar av sjukdomen eller den döende kroppen – men trots det saknas varken värme eller respekt. Ibland skymtar till och med humor.
Modern vårdas i hemmet av sina barn, men hon vill inte att någon man, om det så är hennes egen son, ska hjälpa henne med toalettbestyren. Männens uppgift är att "vårda om grödan på fälten" och skydda familjen. "Det är andra tider nu, mor", svarar Mustafa. "Vi bor i Sverige på 2000-talet. Jag har ingen veteåker att bruka, den enda grödan jag bryr mig om att vårda nu är du."
Kärlekshistorien som växer fram är gripande. Kanske är ordet "gripande" i sig en kliché, men det är så det känns: både gripande och starkt – i ordens bästa bemärkelse.
Någon gång tänker jag dock att porträttet av mamman är idealiserande, något som författaren själv reflekterar över ibland. När han pratar med kvinnorna i hembyn och de bara har goda saker att säga, kommer han med invändningar. Var hon verkligen så genomgod? Hans moster blir arg.
Hon gav er allt – och hon var beredd att offra mer. Det kan du hålla emot henne: att hon var för god. Och om du irriteras av en människas ärliga godhet – ja, då är du inte mer värd än en pissmyras arsle.
Publicerad: 2006-06-23 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-25 16:45
En kommentar
Har bott nästan exakt som den upplevelse..
#
Kommentera eller pinga (trackback).