Brev- och dagboksromaner var som mest populära under 1700- och 1800-talen. Genren blomstrade och berömda verk som Den unge Werthers lidande och Dracula kom till. Många gillade den fiktivitet som medgavs då författarna lät läsarna ta del av händelseförloppen genom just personliga brev och dagböcker. Kanske var det intrånget i det privata som tilltalade, brev och dagböcker är oftast inte avsedda att läsas av det stora flertalet. Eller också var det helt enkelt så att företeelserna i sig var mycket vanligare. Det handskrivna brevet är i våra tider minst sagt satt på undantag. Genren är emellertid inte död om än inte lika vital som under tidigare sekel. Under 1900-talet producerades exempelvis flera storverk och både Hjalmar Söderberg och Karin Boye använde sig av modellen. På senare tid är de kanske mest kända exemplen böckerna om den flitige dagboksskribenten Bert, i alla fall i Sverige.

Arthur Phillips sällar sig alltså till en lång rad berömda författare med sin roman Egyptologens gåta som återberättas nästan helt och hållet genom just brev och dagboksanteckningar. Tiden är 1920-tal och rummen är flera. I Egypten söker Ralph Trilipoush, egyptolog på fel sida paradigmen, med ljus och lykta efter spår av den egyptiske kungen Atum-hadu. Trots att han är ifrågasatt är han beredd att satsa allt för sin forskning och för att få sina teser bekräftade. Samtidigt börjar en privatdetektiv i Australien att nysta upp en härva rörande ett arv. Naturligtvis blir turerna många och lika självklart kommer de båda parallella historierna att flyta samman.

Det hela resulterar i en relativt spännande och intrikat soppa med många ingredienser. Smaken är helt ok med några delar deckare och några delar äventyr toppat med en rejäl dos överraskning. Men helt perfekt blir det aldrig. Det kan ibland vara svårt att få många goda ingredienser att samspela och man får inte heller glömma att själva dukningen är viktig. Och det känns visserligen som ett fräscht grepp att klä bordet i brev- och dagboksvarianten, trots att idén är gammal, men resultatet tenderar tyvärr att bli något spretigt. Det blir många brev och dagboksnotiser, tillika avsändare och nedtecknare, och trådarna pekar åt många håll. Historien rör sig som sagt på flera plan. Det gäller att hålla tungan rätt i mun och inte vika undan med blicken för då kan man lätt virra bort sig. Det behöver inte vara nått negativt i sig men om Phillips styrt upp det hela något, minskat lite på ambitionen, skulle boken sannolikt blivit ännu bättre.