I baksidestexten till Hur vi hungrar står: "Efter debuten med den stora berättelsen 'Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet' återkommer Dave Eggers med en novellsamling som visar att han också behärskar det lilla formatet".

Jag tänker att det är väl en riktigt dålig anledning att skriva en bok. Jag tror och hoppas att det är förlaget som hävdar detta och inte Eggers själv.

Dock: behärskar det lilla förmatet gör han. Nästan bättre än det stora, skulle jag vilja påstå. Eller så handlar det bara om personliga referenser, jag tycker novellen som format är väldigt sympatisk. Där kan också den lilla berättelsen få plats, den som inte skulle klara att växa ut till en hel roman men är vacker i sin litenhet. I novellen finns aldrig de där tråkiga passagerna som tar sådan tid att traggla sig igenom. Eggers debutroman Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet var just sådär gigantisk i formatet, och kunde i och för sig inte vara på något annat sätt. Men Hur vi hungrar är något helt annat.

Det var något av en novellboom för några år sedan, inte minst i USA. Novellsamlingar gavs ut på löpande band och i stort sett alla var inne på isbergstekniken, i direkt nedstigande led från Raymond Carver, i sin tur direkt nedstigande från Ernest Hemingway. "Berätta inte mer än vad som är absolut nödvändigt, och kanske inte ens det" tycktes programförklaringen vara. Den slags novell kan för en ovan läsare verka helt oförståelig i sin minimalism. Lär man sig att inte läsa mer än exakt vad som står och först därefter dyka mellan raderna växer de däremot ofta betänkligt. Eggers har dock tagit ett steg från den mest grovhackade isbergstekniken och det är ganska skönt.

Novellerna varierar betänkligt i längd och tematik men har just otillfredsställelsen – hungern – gemensamt. Eggers karaktärer vill ha något mer än vad de har. Pilar åker till Costa Rica för att ligga med sin bästa vän; Fish åker till Bakersfield för att hans kusin för sjunde gången har försökt ta livet av sig (genom att hoppa från ett motelltak som är alldeles för lågt); Tom reser till Skottland eftersom han vill ha Erin, Rita bestiger Kilimanjaro eftersom hennes syster ville det; och Steven (som är en hund) springer och springer och springer. Den sistnämnda novellen är den sista i boken och i mitt tycke också den bästa, där Eggers visar en imponerande språkhantering och känslighet.

Det är inte övergestaltat, inte minimalistiskt, utan ganska precis lagomt.