Jenny Diski menade i sin tågreseskildring från 2005 Främling på tåg att resa är att snabbspola sitt liv, vara bortkopplad från sin omgivning, kort sagt en fristad. Kanske är det därför som det ofta är lättare att berätta sina innersta tankar för främlingar? Man riskerar inte att få dem tillbaka.

Den indiska författaren Anita Nair låter oss följa med på en resa med sex kvinnor i övre medelåldern som råkar hamna i samma sovkupé. Tåget går från Bangalore till Kanyakumari på Indiens sydspets. I denna intima miljö avlöser deras egna berättelser om sina liv varandra. De har alla hittat sin roll som kvinna i brahminghettot, som en av dem uttrycker det; brahmin är den högsta kasten i Indien. Deras situation är omodern i våra västerländska ögon och förhoppningsvis inte heller förenlig med yngre generationers visioner om ett jämställt samhälle i Indien.

Det är huvudpersonen Akhila som får kvinnorna att prata. Hon behöver spegla sig i dem för att lära känna sig själv. Det blir en bildningsresa för Akhila. Hon vill återfå rätten till sitt liv: äga sitt namn, sin kropp och sin sexualitet. Det är svårt att leva med allas blickar och tissel-och-tassel som ogift, barnlös och dryga 40. Hon vill inte längre bära andras drömmar och förväntningar på sina axlar. I sin önskan att få förverkliga sig själv flyr hon en dag sin vardag och sätter sig för första gången i sitt liv på ett tåg som ska ta henne bort. Hon lämnar perrongen i en förtvivlans blues för att få stå rakryggad.

Männen står i bakgrunden, som hot och löfte, som uppbärare av traditionen och som fädernas arvtagare. De är passiva, allt går deras väg utan insats. För vad är väl en kvinna värd i deras ögon som inte sköter hemmet, föder barn och tillfredställer den de blivit bortgifta med?

Men det här är en roman om kvinnor. Den enes historia kan vara komiskt burlesk, medan den andres vackert melankolisk och sorglig. Akhila utvecklas, jämför och får självförtroende. Kan hon kanske till och med bli en förförare? Men att det här skulle vara feministisk litteratur håller inte Anita Nair själv med om, enligt en intervju i The Hinsu. Det är en allt för grov generalisering. Hennes roman problematiserar större ämnen än så. Här finns både hämndmotiv och försoning, förnedring och frigörelse. Ytterst handlar det om hur man blir lycklig, om konsten att leva ensam och inte för någon annan? Att bli en erövrare.

Det är via dofterna, smakerna och färgerna i tygerna som Nair får oss att uppleva södra Indien. Oöversättliga ord, oftast på maträtter och klädesplagg, har Thomas Rudvald låtit få stå kvar med en förklarande ordlista på slutet. Det ökar trovärdigheten och känslan av att vara på plats. På så sätt är det här en hyllning till kulturen, de fria tankarna och det äkta indiska. Det blir samtidigt en lovsång till ett framtida Indien som det är självklart och lätt för oss i vårt sekulariserade och i jämförelse jämställda västerland att välkomna. Kanske allt för lätt?

Har du tålamod att lyssna till dessa kvinnors detaljrika och symbolrika berättelser får du din belöning.